Snön som föll och låg kvar en halv evighet. Julstjärnor i mönstrat papper stockas bredvid Halloween-pyntet på Åhléns. Förra helgens snögubbebygge röjde underliggande gator av våta löv och uppluckrad jord där bollarna vältrades fram över gården, som om varje säsong var blott ett centimetertjockt lager kosmetika ovanpå den förra. Jag misstänker att gatukontoret, med en tillräckligt stark lövblås, skulle kunna plocka fram sommaren igen. Om de bara ville.
På återvinningsmarknaden hittar jag en reproduktion av Helmer Osslunds oljemålning Höstafton, Nordingrå för tjugofem kronor. Många känner kanske igen den från omslaget till Torgny Lindgrens roman Pölsan, tavlan är liksom sinnebilden av det trolska och mustiga Norrland. Men Nordingrå ligger 43 mil söder om min vistelseort. Fem timmar och åtta minuter med bil enligt Googles vägbeskrivning, och jag saknar körkort. Så min personliga pittoreska, Osslundska höst avgränsades visst till ett par veckor i slutet av september och början av oktober, då inre och yttre natur sjöng i perfekt samklang. Hösten med stort H, när man kan sparka i gyllene lövhögar utan impregnering på skinnkängorna och vill återse alla säsonger av Gilmore Girls. När det räcker med stickad kofta och halsduk. När flyttfåglarna samlas, men ännu ligger kvar på stålgråa fjärdar. Varje stråk av melankoli har en skimrande, poetisk guldkant, en passage i dur som Tove Janssons och Erna Tauros Höstvisa: ”Skynda dig älskade, skynda att älska! Dagarna mörknar minut för minut.”
Det är då man dristar sig att utropa: Det här är min favoritårstid! Jag förstår inte vad folk har emot hösten?! Sen viner en isande, gråkall vind, alla fåglar bestämmer sig i ett slag för spårlös sorti och på ungens förskola bryter det ut en epidemi av löss och höstblåsor. Höstblåsor! Vad är det ens för sattyg? I den nya definitionen av oktober känns inget själsfrändskap med Gilmore Girls rara småstad i det gyllene Connecticut. Möjligtvis med Ingmar Bergmans Höstsonaten. Advent är en evighet bort, depåerna av D-vitamin töms snabbare än försvarsmaktens årskonto för sökinsatser och till råga på allt är jag missnöjd med mitt val av halstabletter från storköpets överväldigande sortiment.
Men då kommer jag på det. Jag behöver inte söka efter kulturens identifikationspunkter med min jämmerliga tillvaro. Jag behöver inte spika upp Osslund som ett hån på väggen. Jag kan fly istället, gömma mig som ett barn under täcket. Entré: Trösterik fantasy! Hej Harry Potter. Det var alldeles för längesen vi sågs.