Kulturelit jag, tja varför inte? Det finns eliter överallt, men medan alla hyllar en underhållande elit som Beyoncé eller en kosmologisk elit som Stephen Hawkin, är endast kultureliten föremål för politiska skrivningar och någon gång öppet hat. Jag tänker på KDs misslyckade försök för några år sedan när ”verklighetens folk” var en av kultureliten förtryckt massa eller de mer hatfyllda utbrott som gnölar fram upp ur den politiska avgrundens hålor hos SD, mer för jämnan.
All denna motattityd är nog mycket gammal, i landskapslagarnas medeltid skulle ”lekare ligga ogill”, i klartext: en gycklare och speleman fick man spöa upp utan böter. Kulturelit av Mozarts slag hade ställning som betjänt vid de furstliga hov där de tjänstgjorde, fick lön, saknade rätt. De totalitära har alltid haft ögonen på kultureliten, onda ögon, Hitler som själv var dålig målare, stal deras verk, brände deras böcker, Stalin hade alltid sina källare och läger.
Vad är det man hatar med kultureliten?
Kanske att de skrattar i fel ögonblick. När alla enats om att gråta, jubla, hata eller älska – då flinar gycklaren och bryter samförståndets varma samhällsgemenskap. Säger något spefullt, det där om kejsarens nakenhet, och slår en saltomortal. Som förresten betyder dödssprång, bara för att påminna om risken man därmed tar. Eller kanske vilken belöning som väntar alltför stora skämt.
Hur blir man kulturelit?
Som all annan elit, genom träning. Dressyr bör undvikas, då liknar man alltför mycket osjälvständiga sjölejon eller andra kreatur, men övning är oundgänglig. Då blir det begripligt, att fyrtio års vässande ger skarpa repliker, breda kunskaper och någon gång rentav djupsinne. Årtiondens läsning av skönlitteratur ger referenser om man yttrar sig.
Finns det ingen fördel med tillståndet? Jo, nästan enbart. Till de mest angenäma räknar jag själv när jag hörde att några av ungkarlarna hemma i Antnäs hade diskuterat mina skriverier på Kurirens kultursida. Det är några år sedan, nu är de alla döda, men de befolkade en gång flera gårdar med sina stillsamma liv, sina morgnar med limpskivor och noggrann tidningsläsning. Och på visiterna, som de säkert inte kallade visiter, dryftade de min läsbarhet och graden av talang. Vilket naturligtvis letade sig fram till själva ursprunget, som det brukar bli i byar där människor ännu umgås. De recenserade mig.
Kulturelit, inte mig emot. Kan det dessutom reta de som sprider mörker över tanken även under den ljusa årstiden, ännu hellre. Det är inget särskilt hjältemod, knappas heller en begåvning, mera en oemotståndlig drift. Ganska nära lättjan, otåligheten och en mängd svaga egenskaper; att snabbt tråkas ut av dumheter, att helst vila från det man redan kan och hört, att hellre vara nyfiken än uthållig. Att låta odygden bli en dygd. Och jag vet ju att kunskap är makt, att orden är makt. Att lära sig makt är en samhällelig plikt, kan det göras roande – så mycket bättre. Det är också en märklig elitism detta, tillgänglig och öppen.
Ett är säkert, någon rejäl pension blir det inte innan medaljen. Roligt däremot, allt medan det pågår.