Kulturarbetarnas förlängda arm
Förskoleläraren Kristina Sjöhed bjuder in för kultur på dagis.
Hon är en av de där vuxna som ser till att det kulturarbetarna producerar når fram till generation efter generation av barn. När Luleå kommun upphörde med att förmedla scenkonst till förskolan, pengarna räckte inte till allt som kulturskolan skulle åstadkomma i spartider, bestämde sig förskolorna på Porsön att själv prioritera mötet med professionell konst genom inköp ur egen budget. Man knöt kontakt med Norrbottensmusiken och skrev sitt första kontrakt 1996. Därför får barnen på Stranden och på de närliggande förskolorna Udden och Sundet nästan alltid besök två gånger per termin.
Framträder i lekhallen
- Tidigare hade vi som ambition att barnen skulle få åka på en riktig teater. Men det är enklare att ta hit grupperna, säger Kristina Sjöhed.
De framträder i lekhallen, något som begränsar vad man kan ta emot, och utifrån rummets möjligheter väljes program ur Norrbottensmusikens utbud. En annan fördel med att möta evenemanget på hemmaplan är tryggheten för barnen.
Viktigt med identifikation
Gillar publiken föreställningen märks det på ett konkret sätt.
- På förskolan blir det teater dagarna efteråt, berättar hon.
Som exempel på en sån föreställning tar hon Den magiska blomman med gruppen Quetzal från Malmö. Den turnerade i länet i våras och på förskolan sitter gruppens affischer ännu uppe. Det är viktigt då det väcker förväntan hos barnen.
Rik scebografi
Gruppen fyllde lekhallen med en ovanligt rik scenografi som tog publiken till djungeln. Själva föreställningen rymde ett stort mått av barnens medverkan, något som Kristina Sjöhed tycker är bra. Efteråt fick den som ville gå bakom scenen och pröva de spännande instrumenten.
Medlemmarna i gruppen kommer ursprungligen från Latinamerika och gästartisten kom från Gambia i Västafrika. För möjligheten att identifiera sig för delar av publiken var det en fördel.
- Vi har barn från andra länder i våra förskolegrupper. Många har föräldrar som jobbar på universitetet, förklarar Kristina Sjöhed. Strandens förskola ligger ungefär en gångbros avstånd från universitetsområdet.
Man är mycket nöjd med samarbetet med Norrbottensmusiken, Kristina Sjöhed får nästan alltid det hon beställt, och nyligen har ett kontrakt för ytterligare en treårsperiod undertecknats. Nu har dock ansvaret lämnats över till en kollega, själv går Kristina Sjöhed i pension efter jul. När hon började i yrket 1983 var det en gammal dröm som infriades.
- Det är härligt att jobba med barn, jag har jobbat mest med 3-5 åringar, och att få se dem utvecklas.
Om ingången i ett liv med konst och kultur säger hon:
- Vi har alltid läst mycket i min familj och gick på alla föreläsningar som kom till Övertorneå. Min pappa var präst där och föreläsarna bodde ofta hos oss. Vi gick på allt, ishockey och teater.
- Jag tycker det är viktigt att intresset väcks tidigt, hos barnen och föräldrarna. När man ser en teaterföreställning kan man kanske identifiera sig, det beror på berättelsen, och få utlopp för det här med rörelse. Barnen spelar mycket teater inne på förskolan och det stärker deras självförtroende, deras motorik.
Prioriterar kultur
Tillgången har dock varierat. Under 1980-talet hände det någon enstaka gång att barnen mötte kultur i förskolan. Hon nämner Kottens dramapedagoger, Lule Stassteater och Janne Hallén. Att de nu har råd med kontinuiteten låter lite som ett trolleri.
- Vi kan prioritera kultur utan att det blir mindre av något annat, säger Kristina Sjöhed. Vi åker sällan någonstans numera, vad får barnen egentligen ut utav det? Badar på badhuset gör vi aldrig, det är inte lätt att åka iväg. Barngrupperna är stora och det är tajt med personal. Vi har också ändrat vårt arbetssätt och jobbar i smågrupper.
På Stranden är man ute varje dag för att röra sig och ge fantasin stimulans. Inne arbetar man mycket med skapande verksamhet, men i perioder. Man ska inte tvinga barn, säger Sjöhed.
Visar på möjligheter
Men vad är det då som är så bra med just kultur? Frågan är knivig, det är svårt att formulera det självklara.
- Det blir fattigt, söker sig Kristina Sjöhed fram. Det är synd om barn som inte får det. Vi visar det som finns, barn kan ju inte välja om de inte vet om vad som finns.
Och så säger hon det där om att tillfredsställa sina sinnen. Det låter liksom helt, att det går att bli hel om man tar hänsyn till behovet av det.
Så jobbar vi med nyheter