Kultur och massmedier inte lätt att tala om

Betydligt mer lättsinnigt är det då att shoppa, som att gäspa ungefär. Det är skönt men det som inköpts kan i nästa dags ljus visa sig fullständigt ointressant. Pengarna bör i sin tur helst inte vägas, därför har vi de guldglänsande kreditkorten att chippa medan den glittrande, sobra, märkesprydda påsen sträcks över disken. För samhället har det senare med all önskvärd tydlighet det senaste halvåret dock visat sig vara hörnstenen som själva det samtida alltet vilar på. "Må massorna inte börja handla", vilket vi åter gör när krediter visar sig vara hål och inte en guldgruvor, "utan återgå till det sorglösa shoppandet", ber man någonstans bortom det synliga och påtagliga i en liten stad som min. Och medan solen sakta sänker sig över Norra hamn låter soppteaterpubliken monologen om makten över tanken som Jonas Kruse just framfört sjunka in. Eller struntar i den och går vidare till sin vardagseftermiddag; vad vet man om hur en publik egentligen tar emot det som formulerats? Det är också det senare som förhoppningsvis händer, att vi fattar självständiga beslut och inte bara sväljer det som paketerats. Nu är visserligen Det osynliga inte så där insmickrande packat, snarare lite oroande i sin förment taffliga framställning. Den föredragande dramaturgen Kruse tittar ständigt på klockan, har inte god ordning på sina overheadark och överilar sig då och då i den annars så ordnade retoriken. Vad han vill föreläsa om är hur makten tagits över av några han kallar Ägarna. De driver i sin tur mediaföretagen. Målet är, som jag tolkar det, att bli rika. Det, säger Jacob Hirdwall som svarar för manuset, gör de genom att företagen för att skapa mellanrum inte producerar kvalitet utan kvantitet. Däri ska reklamen finnas, den som betalar tryckning av tidningar, journalisternas löner, TV-kanalernas program. Till stora delar kretsar därför Det osynliga kring just massmediernas utveckling, hur journalistik, reklam och masskultur blivit till ett. Allt lättförståeligt, emotionellt och snabbt tillgängligt. Det centrala är dock något annat. Det handlar faktiskt om ideologi. I vissa stunder uppfattar jag monologen därför mer som en profan predikan, ett filosoferande över dagens text, där den som är utsedd får utmana vår moral, uppmana både till att reflektera men också agera. "Applådera inte. Kämpa!" skriver han på föreställningens sista overhead. Men det är inte självklart att resa sin näve mot luften. För som motmedel sättes kulturen. Och kanske har konsten verkligen något annat att tillföra när man undrar över människans varande. Men där går det att tveka. Hur förhåller den och dess utövare sig i detta konstens sekulariserade klimat där konstnären kläms mellan romantikens ideal om att vara särskilt utvald och seende - och ideal där framgångsrik betyder hög inkomst och företagare? Det är i sig ingen lätt sak att tala om.

Fotnot: Det osynliga spelas 17 november på Orionteatern i Stockolm i Skuggutredningens arrangemang, se annan artikel.