Hans medeltidsroman Budolino var bra, burlesk som den tid den avbildade, Rosens namn var en deckare med timing mot tidsandan, Foucaults pendel var pratigt encyklopedisk, hans essäer är ömsom geniala, ömsom eurocentriska.
Hans nya roman, Begravningsplatsen i Prag spårar antisemitismens ruttna källor, och innehåller allt av det ovan nämnda. Nästan medeltidsmystik också där den rör sig i europeiska storstäders dunklaste gränder. I övrigt har den Ecos alla barocka drag, storslagen, frodig, överdriven, ohyggligt lärd, frustande, självgod, ironisk och ohyggligt pratsam.
ECOS GESTALTANDE metod består i att krångla bort intrigen genom utvikningar i allvetande ämnen, humanistisk inriktning. Det som utmärker sig den här gången är de vällustiga matrecepten, kulinarisk erotica där det italienska köket vältrar sig vällustigt med det franska och därefter svalkar sig med hela såar av bästa slottsviner. Jo, det är ganska roande.
Vilket inte bokens tema är. Det är ett panorama och en fantasi om hur antisemitismens källskrift numro ett blev till. Den som kallas Sions vises protokoll och sägs handla om judarnas världskonspiratoriska planer. En vidrig sak som oftast tillskrivs tsarens hemliga polis och dess provokatörer.
I ECOS VÄRLD är upphovsmannen en Simone Simonini, en figur som bara kan tänkas i Europas rörighet och i spåren av Italiens enande, en bisarr förfalskare och uppfostrad judehatare som inte kan se en dunkel gränd utan att därinne misstänka en judisk konspiration, gärna med tillsats av frimurare. En europé från baksidan av de stora idealen, en Dickenstyp som är rädd för kvinnor, fritänkare och allt som andas med syre, men gärna hänger sig åt matorgier.
Denne Simonini får man försöka följa genom bokens vindlingar, vilket ungefär halvvägs känns ordentligt tröttande. Då är man slutkörd av recept, lärda anspelningar på vår kulturhistoria, från Tintin till Garibaldi, och naturligtvis hemliga ordnar, terror, satanism, lönnmord och ännu fler recept på de mest osannolika rätter. Det blir, som ni förstår, ett lite väl stort bord. Då är det roligare att läsa om den osannolikhet som kallas Italiens enande, krigen, förräderierna, allianserna. Man förstår med ens att det där enandet, det är inte färdigt än i dag. På samma sätt förstår man historien Europa, med sina katoliker och kommunister, krig och revolutioner. Det 1800-talet som Eco skildrar ekar i våra öron, klart och tydligt bakom skuldkriser och monetära unioner.
ÄR DET EN BRA roman? Kanske, om den inte hela tiden avbröt sig själv. Som studie av källarmänniskans ideologi, det som växer ut till 1900-talets stora fasa, jo där är den effektiv. Men den högvarvade stilen, den farliga balansgången mot cynismen i beskrivningen av judehatets gutturala formuleringar, de småningom rutinartade utflykterna i lärdomar och mat, det blir bara för mycket.