Kul spyfluga kräver läsarens uppmärksamhet

Visst är det så? Nästan svårt att erkänna? Att den blågröna färgen som gnistrar som smaragder eller djupblå safir faktiskt är vacker.
Om den sitter på en stor fluga vill säga. Ni vet den sort vars hela stamträd alltid är bjuden då surströmmings-
burkarna står öppna.
Men så är det - och det tror jag
Maria Jönsson också tycker när hon nu presenterar oss för spyflugan Astrid och hennes vardag. Det är nämligen en mycket kul bilderboksfigur att lära känna.
Illustratören Jönsson debuterar här som textförfattare, och med eget grepp även om formgivningen har hon allt i sin hand. Med den skapar hon ett rejält örnperspektiv i första bilden och en
enda fras: "Det är jag som är Astrid." Men någon liten fluga ser man inte.
Först i nästa bild glider vår jag-
berättare förbi i en loj flygning över soffan. Där bakom visar sig hela jätteflugfamiljens hem ligga. Lite lortigt i det huset kan man tänka!
Men först efter typ fjortonde genomläsningen. Spyflugan Astrid kräver nämligen att man är mer alert än så. Maria Jönsson gör till exempel en del grafiska experiment. Ibland ska man läsa texten uppifrån och ned, ibland från höger till vänster. Ibland är bokstäverna stora, ibland små, och
pyttesmå.
De är ett slags scenanvisningar eller råd för högläsaren om man så vill. Små bokstäver, låg röst. Stora, hög röst. En mening som rinner nedför sidan uppmuntrar en att låta rösten gå från ljus till mörk. Kul! Det roliga fortsätter sen i själva berättelsen. Spisplattan heter till exempel "svarta solen" och mat har betydelse efter konsistens; bullar är för Astrid "bruna mjuka saker".
Dramatiken i sin tur heter döden. Men det förstår inte Astrid som bara tycker att moster Ally är tjatig. En dag är hon så riktigt illa ute och hamnar i kylskåpet - något som bara läsaren förstår. Astrid själv som surrar på som vanligt.
Jo, jo tänker vi och måste bara läsa en gång till.