Överfullt, expanderat i Lilla salen med två extra stolsrader och sammanlagt omkring 300 personer i publiken. Förväntansfulla också.
Så var det på tisdagskvällen när Kontext gjorde bokslut för hösten/vintern med sina litterära samtal, under ledning av Kerstin Wixe.
Den här gången hade man städslat en verklig superintervjuare som verbal sparringpartner - Stina Lundberg Dabrowski, som dock numera (mer eller mindre) har lagt ner den egna intervjuverksamheten och främst ägnar sig åt att lära ut själva tekniken i stället.
Det blev ett kul och närmast totalt avspänt snack mellan Stina och Kerstin, om tuggets teknik och betydelse i en intervjusituation. Roligt, lärorikt, stimulerande - för såväl de inom yrket själva verksamma som även den så kallade "allmänheten".
Fru Lundberg Dabrowski har ju onekligen massor av erfarenheter och minnen, att dela med sig av. Från att ha suttit i ett tält långt ute i öknen och närmast varit totalt ihjälskrämd av Moammar Kadaffi (som hon betraktade som inte riktigt klok), till att ha ställt frågor om hur många aborter Madonna hade utfört ("hon svarade aldrig på frågan och där tvärdog intervjun; numera skulle jag aldrig ha ställt en så integritetskränkande fråga") och, efter en evighetslång väntan på ett hotellrum i Los Angeles, ha drabbats av en svårt stenad filmregissör vid namn Oliver Stone, som sparkade av sig skorna och begynte att aktivt grovflörta med henne.
- Min favoritintervju var den med Leonard Cohen: vänlig, intresserad, humoristisk, sympatisk, karismatisk (undertecknad, som också haft nöjet att träffa Cohen, håller helt med).
- Den roligaste var nog den med Margaret Thatcher. Inte i strikt traditionell mening, men hon var ljuvligt bitsk på ett torrt engelskt sätt.
- Den besvärligaste var nog den med sångerskan Laleh. När hon inte ville svara på mina frågor så började hon sjunga svaren i stället. Men hon hade massor av integritet, den lilla tjejen.
- I hård konkurrens med den franska skådespelerskan Catherine Deneuve, som var väldigt sval, avmätt och avståndstagande tills jag till sist avbröt och sa att nu är det lika bra vi slutar, eftersom du ändå inte tycks vilja svara på någon av mina frågor. Då vände det och hon blev vänligare inställd.
- Största besvikelsen är att jag aldrig har fått till någon intervju med Fidel Castro. Han har varit en gammal besatthet i flera decennier och han är ju fortfarande klar i huvudet så ... man vet aldrig ... (den tidigare nämnde Oliver Stone har dock gjort några dokumentärfilmer med Castro).
Stina Lundberg Dabrowski rekommenderar läsning av Stephen Kings bok Att skriva ("i den finns det många fina tips på hur man kan göra"), praktiserandet av det hon betecknar som "benämnandet av situationen" (som i exemplet med Deneuve här ovan) och att man absolut kan lära sig av sina misstag (och hon försäkrar att det vimlar av begångna sådana längs hennes karriärvägar).
I ungdomen mådde hon piss, blev våldtagen som 16-årig ensam liftare i Frankrike, försökte senare seriöst att begå självmord men - det blev (som bekant) väsentligt bättre.
Sedan plockades fotografen Dan Jåma; gammal vän och ofta arbetskamrat till Stina men sedan flera år omlokaliserad till en by utanför Luleå, upp på scenen för flera minnesrekapitulationer.
Och så avslutades till sist sessionen med att både Stina, Kerstin och Dan samfällt och lydigt utförde det berömda avslutningshopp som så många (men inte Margaret Thatcher) tidigare har utfört.
Och det klarade de alla av.
Galant, dessutom.