- Jag har inte spelat på ett tag. Men det går över, meddelade hon lakoniskt och tackade, lätt överraskad, när jag jämförde henne med The Who’s alltid lika vilde och överenergiske trum-maskin, Keith Moon.
The Glorias var det piggaste och roligaste i lokal musikväg på bra länge. Fem tjejer i 20-årsåldern klev upp på scenen och lät samfällt ett antal rockmusik-bomber detonera.
Det var kul så inihelvete och adrenalinpumpande samt blodtryckshöjande av den klart alarmerande sorten.
Basisten Lina Bäcklund hade jackans kapuschong nerkörd över huvudet. Hela tiden. Sångerskan Jill Holmgren drev hela tiden elegant på och höll trycket konstant högt uppe, aktivt assisterad av gitarristen Emma Larsson och till vänster höll synthspelaren Stina Vikström till. Men det var ändå Signe Lindahls frenetiskt massiva trumdunderinsatser som fascinerade mig allra mest.
The Glorias, med sitt kaxigt punkiga utspel och lyhört uppkäftiga attityd, nöjde sig med att spela en dryg halvtimme den här gången men tjejerna (en senare motsvarighet till Sahara Hotnights, men de lovade mig också att kolla in Joan Jett på nätet) kommer säkert tillbaka i andra sammanhang (de har för övrigt spelat på rock & blues-festivalen i Flakasand vid två tillfällen också) och vill ni uppleva något riktigt vitalt - så ska ni inte missa dem.
Richard Magnusson & The Caged Men (två av medlemmarna i bandet bär efternamnet Burman - get the joke?) är helt anständigt klart de ärligaste countrymännen i Luleå för närvarade (konkurrensen är ju inte direkt mördande, men likafullt) och har sedan jag såg dem senast för omkring två år sedan blivit både tajtare musikaliskt sett samt förstärkt sig med nya medlemmar.
Nu drev de igenom två generösa set med både väl valda coves samt egna låtar ("det är jag som har skrivit dem som du inte känner igen", förklarade sångaren och gitarristen Richard Magnusson själv), främst från den kommande cd:n.
Bandledaren själv har en totalt oklanderligt sträv countryröst och de helt rätta förebilderna också: Merle Haggard, George Jones, Waylon Jennings och David Allan Coe, to name just a few of them.
Gitarristen Peter Burman är så intuitivt skicklig att han kan parallelliseras med Roy Nichols betydelse för Merle Hagard.
Så lördagskvällen blev en spännande honky tonk-kväll, i regi av Svartöns Blues, på Kronan. Och givertvis hoppas vi på både en större publik och en permanentning av verksamheten.
För: Rock on & Keep it country!