Siri Derkert, som känsligt tolkade 1910-talets kubism och förnyade 1960-talets offentliga konst, menade att konsten skulle inspireras av livet. Uppenbarligen hade hon själv ett liv dramatiskt nog för att ge driv åt ett skapande som förde genom en mängd genrer och tekniker som kubistiska oljemålningar, modeteckningar, skulpturer, kollage i bandjärn. Dessutom publicerade hon kåserier i Dagens Nyheter under signaturen "Den blonda" eller "Blonda frun".
Det är flera decennier sedan Derkert ställdes ut i någon större omfattning. När det nu sker på Moderna museet, där hon blev den första svenska konstnär som presenterades retrospektivt 1960, är det en publicering på flera plan. Bland annat släpper museet en bok om henne, och på tunnelbanestationen Östermalmstorg visas även en dokumentärfilm.
Pendlandet mellan relativ tystnad och uppmärksamhet var något som präglade Siri Derkerts konstnärliga verksamhet, det framgår av Moderna museets bok som bygger på ny forskning. När Derkert 1962 stod som Sveriges representant på Venedigbiennalen var hon 71 år gammal. Det var också först vid den här tiden som hon slog igenom på bred front. Detta trots att hennes tidiga kubistiska verk ställdes ut och fick fin kritik redan i Köpenhamn 1919 och på Liljevalchs 1921.
Så gjorde hon heller inte mycket för att behaga utan ville skildra "den otroliga verkligheten" just så oväntad, orättvis och tragisk som den tedde sig genom hennes kritiska ögon. Målningarna visar ofta föga insmickrande ansikten, oavsett om de hör till barn eller är titulerade som självportätt. Derkerts eget liv var knappast heller någon dans på rosor. Konstnären Valle Rosenberg, hennes stora ungdomskärlek, dog redan 28 år gammal och lämnade henne ensam med en utomäktenskaplig son. Det följande äktenskapet med Bertil Lybeck varade bara ett par år och en av parets två döttrar dog innan hon fyllt tjugoett år.
Svårigheten att försörja sig som kvinna, och kvinnlig konstnär, bidrog möjligen till den ökande politisering av hennes verk som märks längre fram i hennes skapande. Studerandet vid den kvinnliga medborgarskolan Fogelstad brukar också nämnas som en orsak. Just Fogelstadsgruppens kvinnor finns flera gånger med som motiv i hennes verk. I hennes magnum opus Ristningar i naturbetong, på Östermalms tunnelbanestation, ackompanjeras namnen på kvinnliga förebilder och kvinnokamp av textrader och noter ur Marseljäsen och Internationalen. Att de här vänsterpolitiska och upproriska motiven presenterades i de burgnas kvarter 1965 förklarar något av varför verket var så kontroversiellt.
Vad har då Derkerts verk och ställningstaganden att säga oss i dag? Den frågan lämnar författarna till boken oss att själva fundera över. Kanske handlar det om vikten av att ifrågasätta och våga gå emot en utveckling som annars hotar att likrikta oss och göra orättvisorna större.