Dans.
Nu skapar de gamla skolkamraterna en dansföreställning med utgångspunkt från sina erfarenheter.
– Det är ofrånkomligt. Alla blir någon gång identifierade utifrån sin kropp. Därför är mellanstadiebarn en viktig målgrupp, säger Marie Wårell Öhman.
Föreställningen tar med andra ord fasta på fysiska olikheter, olikheter som präglat de två dansarna själva under sin uppväxt, men också senare i sitt yrkesval.
Marie har alltid fått höra att hon är kort. Erika att hon är lång och smal.
– Du ska bara veta hur ofta jag blir behandlad som ett barn för att jag är liten. Jag har därför varit ganska grov i munnen och tuff för att ta plats, säger Marie Wårell Öhman.
Vändpunkten kom vid en friluftsdag på högstadiet. Med en liten kropp har Marie alltid varit akrobatisk och när övriga skolkamrater såg hennes akrobatiska konster ute på Skogsvallen tystande tjatet om hennes litenhet.
– Jag fick en identitet och blev respekterad som jag egentligen först förstod vidden av när jag blev gravid och kroppen förändrades, säger hon.
För Erika Pekula Pettersson har hennes längd snarare gjort att hon krympt, inte velat synas.
– Jag fick ofta höra under min dansutbildning att akrobatiska rörelser skulle bli jobbiga. Det tog länge innan jag tordes ta plats, säger hon.
Föreställningen, som ännu saknar namn, skapas i residens på Blackis i Svartöstaden. En temporär lokallösning för de professionella dansarna i Luleå sedan planerna för ett Dansens hus skrotades.
– Vi ska utvärdera lokalerna vid årsskiftet tillsammans med intresseföreningen i Svartöstaden och Luleå kommun. Det är inte optimalt, men för att dansen ska överleva i Luleå måste det finnas en mötesplats för oss som är professionella, både för daglig träning med också för att kunna ha en lokal att arbeta i, menar Marie Wårell Öhman.
Hon är koordinator för Danscentrum Norr på 20 procent och menar att hela frågan om Dansens hus skapat en vakuum för dansen i Norrbotten.
– Inget hände under den tiden när frågan diskuterades. Alla väntade bara på ett beslut, men nu måste vi titta på andra lösningar. Luleå kommun verkar dock införstådda med att dansen måste utvecklas i Luleå för att överleva, menar hon.
Under hösten har de därför lokalerna i Blackis till sitt förfogande och hennes och Erikas dansföreställning är den andra som skapas i residens i lokalerna.
Föreställningen har premiär på Tegelscenen i Stockholm i november och ska sedan gå ut på turné.
– Vi har medvetet skapat en tillgänglig föreställning, med närmast obefintlig scenografi. Därför jobbar vi med en kostymör för att skapa illusionen och ramen av en föreställning. Mycket lyxigt dessutom eftersom vi dansare är vana vid att få göra allting själva. Men för att nå målgruppen krävs tillgänglighet och vårt budskap är viktigt. Vi är olika, ser olika ut, men är lika mycket värda, säger Marie Wårell Öhman.