Förvisso lyder fångvaktaren under makten, men som person är han utbytbar, en kugge i ett maskineri. Ett sorts dialektiskt band kan skapas dem emellan. Det är inte ett samtal på lika villkor, men det kan ha förutsättningar att på båda sidor göra revor i väven.
I Per Odenstens roman Människoätarens skugga är fången den italienske marxisten, politiske filosofen och kulturteoretikern Antonio Gramsci (1891–1937). Fångvaktaren, Leon, är en försynt medelålders man som långsamt håller på att bli döv och alltmer tvingas förlita sig på läppläsning i umgänget med människor. Fången upptäcker tidigt detta handikapp, som fångvaktaren håller hemligt för de flesta. Mer än en hållhake blir det till en byggsten i förtroligheten mellan dem.
Gramsci grips 1926 av Mussolinis fascistregim efter att ha blivit en alltmer farlig och inflytelserik oppositionell röst i Italien. Han beskrivs av regimen som ”en ynkrygg”, ”en slashas”, ”en människoätare”. Mussolini kräver uttryckligen: ”Se till att denna hjärna under de närmaste tjugo åren hindras från att verka!”
Odenstens roman skildrar ett utsnitt av denna tid. Gramscis studier och arbete i cellen (vilket ledde fram till de berömda fängelsebreven), hans vardagliga kamp, den sviktande hälsan som leder honom allt längre in i mörkret. Det är trovärdigt, inlevelsefullt, välskrivet, men kanske också en smula statiskt. Gramsci i cellen, läsaren som kikar in, fångvaktaren som agerar medlare med den omvärld där fången både har sympatisörer och många fiender. Författaren återger ingående de många turerna med säkerhetstjänstens informationsinhämtning och kartläggning av fången. Trots att han befinner sig inom fängelsemurarna tycks han utgöra ett hot. Paranoia och grymhet blandas med varandra.
Här finns också en sidoberättelse om en lärarinna, kusin till fången, som brevväxlar med honom och kommer till fängelset för ett par möten (hon får dock aldrig se honom, de skiljs åt av en skärm). Lärarinnan är dövstum och kommunicerar genom att skriva. Fångvaktaren blir betagen i henne, kanske också omedvetet lockad av att ha hittat en människa som vet vad det innebär att inte höra och därigenom stängas ute.
Det vore möjligt att läsa Odenstens roman som en berättelse om hinder och trösklar, om kroppsliga bräckligheter som på samma gång utgör människans värld och inskränker densamma.