Ett av svensk stå upps största problem är att den inte är rolig. Detta är en belastning och underskattning av komedins monstruösa potential för påverkan och förståelse av människans sanna väsen. Denna farsartade frivola plagiering av ett av Amerikas mest finkalibrerade uttryck serveras i syfte av behaga och fördumma, när en av dess urfäder, Mark Twain, sökte svaren i människans mörker. Han sökte sanning, inte skratt.
Jag minns med fasa när Norra brunn öppnade portarna för denna svenska missuppfattning i början på 90-talet. Jag var nyinflyttad i Stockholm och besökte, i ett obevakat mentalt tillstånd, detta sorgens palats en kväll när Lennie Norman stod som fodervärd för kvällens fårskock. Samme Lennie Norman som tidigare i sin karriär kompat sin farsa tillsammans med Ronnie Gardiner i 2 000 år. Ronnie Gardiner är en svängig trummis, men med Lennie på bas lät det som att hälla femton kubik mandelpotatis nerför Ormberget. Efter att ha sett hela Lennies stå upp-nummer denna kväll (en delikatess var: ”Vad händer med alla strumpor i tvätten? Finns det en strumphimmel eller?”), kunde jag inte annat än tycka att Lennie skulle stannat vid basen. Det svängde mer.
Förutom avsaknaden av konstnärlig höjd, bett och mod, saknar svensk stå upp gestaltningen av materialet man fnissat fram i sin niohövdade manus-thinktank. Timing är allt men svensk stå upp får mig bara att tänka på hur Jay Z hade låtit med Tobias Billström på trummor. Sandra Bernard, George Carlin och Chris Rock går ut på scenen med en plan – manus skrivna till perfektion, dynamiken under full kontroll och en stor burk med comebacks när publiken börjat jiddra.
Det som förenar amerikansk stå upps giganter är någonting som skulle kunna kallas för cynisk humanism. Konfronterande och smutsig men samtidigt i ständig förhoppning om att kunna upplysa. I intervjuer med Lenny Bruce, Bill Hicks, Richard Pryor och Louis C.K fattar man att de hittat sitt stoff i människans patetik, tillkortakommanden, uppfuckade moral, religiösa piruetter, sexuella frustration och ständiga bekräftelsebehov. Deras misantropi är dock försedd med ett hjärta. Här hittar man också svaret på frågan om man kan skämta om allt. Det kan man med marginal men då måste ovanstående kriterier uppfyllas. I Sverige har vi valt att skämta om grannar, skavande flikar på bindor och nätdejting. Tokigt...
Sverige har erkänt högt till tak i yttrandefrihetsfrågor och manegen är krattad för kvinnor och män att skapa totalt kaos under humorflagg men ingen vågar ta täten. Framförallt vore det glädjande om fler brudar gick loss. Det är nämligen katastrof när man tittar på de brudar som stå uppar i Sverige. Herregud så tandlöst. Här finns ju ett slagläge god dammit! Ge oss stryk! Kolla på Sandra Bernard, Sarah Silverman, Maysoon Zayid, Desiree Burch och Margaret Cho. Genier.
Gå loss. Det ni gör är inte roligt. Sluta genast eller börja vara roliga