Jag såg en kvinnlig dirigent på tv nyligen men drabbades tyvärr av panik. Jag blev ertappad med garden nere, fumlade runt som en herrelös vattenslang efter kameran och hann inte med att dokumentera detta unika tillfälle. Stärkt av denna explosiva upplevelse började jag kontemplera över den verklighet som råder för män kontra kvinnor inom mitt skrå.
Som förälder upplever jag att allt har en första orsak i hur vi ser på små flickors och pojkars roller, samspel och dess ramverk för utagerande. Jag skulle vilja påstå att vi föräldrar, med passion, samverkar för att cementera könsroller som hör hemma i medeltida rotsystem där pojkar får rocka loss från dag ett och tjejer snällt får vänta på sin tur. Denna mur av idioti bör rivas. Vi buteljerar så mycket kraft och talang som världen skulle må så mycket bättre av att få ta del av.
Hur hänger då detta ihop? Jo, det förhåller sig tämligen lika i den vuxna artist- och musikervärlden. Det är nämligen på många sätt ett enda stort dagis alltihop. Utagerandet, fokuset på jaget och uppmärksamhetspundandet är detsamma. Spelreglerna för män och kvinnor skiljer sig dock markant. Precis som på dagis. Regelverkets kärna är hämtat ur skriften Det manliga geniet-evangeliet som är skrivet av män för män som förhåller sig till män sedan begynnelsen av mänskligheten.
Det är viktigt att förstå att en kvinna som utmärker sig som artist eller musiker aldrig ges epitet geni. Man tilldelas epitetet ”förebild”. Jag bestrider detta då jag anser att musikhistorien badar av kvinnliga genier som givetvis också agerat som förebilder, men det är viktigt att det blir rätt här med hönorna och äggen. Nina Simone, PJ Harvey och Björk är tre exempel på kvinnor som bär på så mycket genialitet att man måste ta fem och vila lite.
Ta till exempel synen på ålder. En man kan ”rock out with his cock” från en permobil, i blöja med åldertourettes ända ner i kistan medans en kvinna blir tant efter 40 och bör sitta ner på scenen. En man kan släppa plattor i stort sett i vilken ålder som helst medans en kvinna som fyllt 30 är apan Lucy för ett skivbolag. En utgrävning och relik.
Då det kommer till kroppen är det stor fördel nakenfis bland kvinnor och upp i åldrarna tilldelas en åldrad man med tillhörande viktuppgång och tunnhårighet omdömen såsom pondus, medans en lätt överviktig kvinnlig artist ses som en grav glass- och tårtmissbrukare. Vad skulle hända om en kvinnlig artist i 60-årsåldern stod med magen i vädret, drack, rökte och lagade mat i tv? Polis och det sociala skulle rycka in.
Slutligen har vi rockklichéerna. Ett manligt kravallfyllo och artist kan bara vinna på ett missbruk. Den sårbare betraktaren som stryker runt husknutarna och rapporterar i ett vackert förfall. Strindberg-extravaganza. En kvinnlig artist som erkänner att hon dricker är en tragisk bag in box-padda.
Musikbranschen är gubbig i paritet med försvarsmakten och det är hög tid att släppa fram fler kvinnliga chefer på produktions- och skivbolag. Festivalarrangörer bör avgubbas och fler skivor produceras av kvinnor. Kompetensen finns. Överallt. Hela tiden.
Dirigenten hette för övrigt Cecilia Rydinger Alin. Hon är även professor och rimligtvis säkert genial.