Tyvärr väljer allt för få låtskrivare att skapa poesi kring tanken. Känslor är brutalt överrepresenterade tillika överskattade. Jag lyssnade på Neil Youngs Long may you run häromdan och tänkte att alla plattor borde ha en låt som handlar om en bil. Eller en vovve. Hellre en text om en vovve än ännu en jag-sprängd känslobukett. Jag tror på tanken. Tanken är kick ass. Jag spelade nyligen in en platta med Mikael Wiehe och det kanske är därför jag funderar i dessa banor. Mikael är en tänkande artist. Han behövs mer än någonsin i ett alltmer bigott politiskt klimat.
Det brinner i förorterna och med valet 2014 som fond till bränderna i Husby bör man uppmana till politisk kontemplation. Bränderna var en kris som var tvungen att förlösas. En urladdning med destruktiva följder men också ett sätt att frigöra rörelse i det statiska. Vi bär alla ansvar i detta och du som svär dig fri bör kontakta en veterinär alternativt en exorcist. Vi bär ALLA en del i detta. Jimmie Åkesson har såklart längtat efter dessa bränder och står nu med en stolt retorisk ribba inför upptakten till kommande valrörelse. Detta är att beklaga.
Trots detta reagerar inte den depraverade svenska artisteliten nämnvärt. Jag har sonderat den sociala mediaterrängen och kan konstatera att Sverige aldrig närt en mer räddhågsen skara artister som idag. Ett ”förfärligt” här, ett ”jag är kluven” där och i bästa fall ”man förstår båda sidor”.
Jag tänker på 70-talsvänstern, denna bespottade rörelse som politiserade musiken. Dessa barn av det tidiga 50-talet profilerade sig tidigt i skolan, och man sökte en väg till det intellektuella och artikulerade. Man kan springa ironiska ärevarv runt dessa lightröda Khmerer men sanningen är att man bar på ett engagemang i en kreativ miljö. Det enda som tycks engagera artister för ett gemensamt mål idag är upphovrättsfrågor, det vill säga stålars.
Idag har vi den allt grånande popvänstern som i huvudsak klagar på att svennebanan klär sig trött, dricker fult och har en sugig smak. De riktigt stora frågorna tacklas med en pose. Konsten fick Lars Wilks som minsann är beredd att låta andra dö för att försvara en åsikt han inte delar. Sedan avslutar vinnar-Lasse med att konstatera att vi alla är en del av hans konstverk. Eller som vi sa i skolan – luften är fri.
Tack och lov kommer den nya generationen med bomber och granater. Det finns inte minst i Norrbotten ett gäng band som vågar skotta i smutsen. Detta ingjuter hopp. Man blir glad. Jag tror på kollektivismen och skiter i om denna text bär Birgit Friggebo-vibbar. Jag skulle med glädje sjunga We shall overcome för Fredrik Reinfeldt varje dag i veckan om jag bara visste att det skulle väcka hans tanke på det faktum att bilar kommer att brinna igen om inte den politiska narkolepsin botas.