Krönika: Löftet jag aldrig glömmer

Näst sista avsnittet och det blir bara tråkigare och tråkigare. På ön alltså. Sur-Pål är nog den mest hungrige, trots att han vill projicera sin mages känslor på alla de andra. Tristessen på ön är ens största fiende. Första båtfärden ut mot min och resten av Lag Västs egen ö, 1999 var det kameran som ständigt var i mitt ansikte som var mest närvarande. Man var nyrakad, nyduschad och väldigt medveten om hur frisyren låg. ?Hur ser jag ut när jag skrattar?? och ?Jag gillar ju inte min näsa från vänster? var några tankar som smög sig in i ens självupptagna och ganska unga (vid den tidpunkten) hjärnbalk. Två dagar senare kom det första tillfället när man tyckte att kameran bara var jobbig. Det är lustigt hur människokroppen och själen fungerar i sådana extrema sammanhang. Här är tidsplanen för vad som hände med mig 1999 som jag minns det: Vecka 1: Jag kammar mig fortfarande i vattenbrynet när jag vaknar. Polerar tänderna med dricksvatten och djungelblad. Och är noga med att sarongen ska knytas snyggt och hänga med lagom Gällivare-häng. Hungern är aggressiv och direkt plågsam eftersom magsäcken ännu inte krymt till en ?ö-mässig storlek?, det vill säga proppfull vid 1 dl ris och tre flaskor vatten. Vecka 2: Hungern har nu övergått från aggressiv till monotont malande. De första svindelkänslorna kommer med ett par dagars mellanrum om man reser sig för fort, eller springer hastigt. Håret är totalt utom kontroll. Bara att flytta in i mössan. Nu kommer första attackerna av ens andedräkt ?från hell?. Vecka 3: Skönaste veckan med hungern. Man är nästan van vid dieten och det är inte hälften så monotont som vecka 2. Dock kommer det vissa hungerattacken när kroppen påminner en om att det fås på tok för lite bränsle. De första drömmarna om flygande pizzor och levande skrovmål med smält ost sätter in. Nu börjar också den fruktansvärda tristessen slå in med de första stötarna. Eftersom den första nyfikenheten på Robinsonlivet, ön, de nya kamraterna och sol och strand har lagt sig. Vecka 4: Hygienen är katastrof. Men munnen smakar i alla fall inte hund-anus längre. Man slipper smörja in sig med kladdig sololja. Tristessen vrids upp till 3:ans växel och ibland har man panik av att inte ha något att göra. Vecka 5: Den dåliga sömnen gör att man känner sig onykter då och då. Hungern är aggressiv igen, men stillas snabbt bara man vilar. Man drömmer varje natt om mat. Man pratar mat hela dagarna. Allt man ser undrar man om man kan äta. Vecka 6: Nu är tristessen katastrofal. Helt slut i kroppen. För första gången kommer en gråtattack helt plötsligt. Man tror att man ska dö här. Av hunger. Av alla sandloppebett som infekteras och gör ont hela nätterna. Av näringsbrist, allt snurrar när man reser sig och man vill bara sova. Men det spelar ingen roll. Man skulle kunna döda för en chipspåse. För en TV-kväll. För något att göra. bara jag fick slippa tristessen skulle jag skita i all mat. Den är riktigt jobbig. Man måste påminna sig själv om att ALDRIG glömma hur jävligt det här var. Vecka 7: Sista veckan. Jag ska sparka ned hyddan, kissa på stranden, spotta i lägerelden och skrika allt vad jag kan åt alla kameramän och reportrar med sina irriterande flin på läpparna. Aldrig mer äta ris och ska trycka pizza tills jag spyr på hotellet. Jag hatar Robinson. Hur jag kommer ihåg allt det här? Jag lovade mig själv på ön att aldrig glömma. Memorerade massor av tankar och känslor och skrev ned alla jag kom ihåg när jag väl var tillbaka på hotellet, på ett gäng servetter från hotellbaren. Allt för att påminna mig själv om att ?aldrig mer?.

Krönika:&nbsp;Löftet jag aldrig glömmer

Klas Granström är inte bara journalist på Kuriren. Han var även deltagare i Expedition Robinson 1999. Då bildade han pakt med Robban, Jesus och Jerker och slutade tvåa i tävlingen. Förutom 50.000 kronor gick han ned 13 kilo och svor på att han aldrig mer skulle göra om bedriften.

Krönika: Löftet jag aldrig glömmer

Klas Granström är inte bara journalist på Kuriren.
Han var även deltagare i Expedition Robinson 1999. Då bildade han pakt med Robban, Jesus och Jerker och slutade tvåa i tävlingen.
Förutom 50.000 kronor gick han ned 13 kilo och svor på att han aldrig mer skulle göra om bedriften.