Det pratas om näthat, men det handlar inte om det, utan om ett oförblommerat kvinnohat som visserligen sker på, men som på inga sätt är isolerat till endast, nätet. Det är naturligtvis en styggelse utan dess like, och måste belysas ordentligt. Och åtgärdas, självklart. Men jag tycker saker bör kallas vid sitt rätta namn. Kvinnohat. Män som hatar kvinnor och kvinnor som hatar kvinnor, om än i något mindre utsträckning. Att koppla ihop hatet mot kvinnor med att det minsann är synd om män och kattungar och Pär Ström med, är att trivialisera det. Kvinnohatet är en långt viktigare fråga än allas rätt att bli kränkta.
Näthat är något annat och jag tycker nog att en skopa av det kan vara berättigat emellanåt. Hat som drivkraft, det är inget fel på det egentligen, och så länge det dessutom är fråga om ett virtuellt hat, så är det antagligen mer kreativt än ett verkligt. De som är smarta och hatar kan uttrycka sig och sina åsikter och en verklig debatt kan föras.
Jag tycker dessutom att media borde ägna sig åt lite självkritik. Om tidningar säljer sämre och måste få så många klick som möjligt på nätet för att locka till sig annonsörer så borde det ändå vara underordnat problemen det skapar. Dessutom har jag svårt att se de ekonomiska fördelarna. Hur tidningar och annonsörer kan vilja förknippas med särskrivande rasister övergår mitt klena förstånd. Om media är verkligt förfärade av detta bör de stänga kommentarsfälten, då dessa i bästa fall fyller en kvasi-demokratisk funktion, men knappt ens det.
Att ondgöra sig över folks möjlighet att vara anonyma är i alla fall fel väg att gå. Anonymiteten är nämligen de eftersattas möjlighet till revansch, de mobbades möjlighet att sätta sina förtryckare på plats. Det är inte bara puckade sverigedemokrater som tjänar på anonymiteten. Alla som känner sig förbisedda gör det, även de som verkligen är det.
Hot om våldtäkt, hot och förtal överhuvudtaget, har inget med internet i sig att göra, det är brottsliga handlingar. Det är störda människor som borde spåras upp och tvingas sona sina brott. Om polisen var verkligt intresserade av detta kunde de flytta om resurser, exempelvis de man för tillfället lägger på att jaga och utvisa papperslösa människor, och hålla lite koll på verkligt hotfulla personer istället.
Och slutligen, allt det här har Pontus Lundkvist skrivit oändligt mycket bättre om på sin blogg. Men då han inte verkar vilja ha så många besökare där, så får ni leta upp den själva. Ni förstår er ju uppenbarligen på internet. Jag hinner inte tänka själv just nu, då jag är fullt upptagen med att sprida rockens evangelium till alla och envar. Hörs sen, dårå.