Det känns som om rocken har nått vägs ände. Inte bara rocken, all musik som upptäckts och definierats efter, säg, 1958 egentligen. Det är inte längre ungdomens perspektiv som gäller. Allvarligt, tänk efter, det är så. Först och främst: Hur definierar man en ungdom?
Någon som är under 25 år? Under 20? Som sitter och chattar med någon på andra sidan jorden om vad som är bra och mindre bra med den senaste World of warcraft-expansionen? Ja, inte vet jag.
Inte är de då intresserade av musik, inte som jag var när jag var i deras ålder. Inte är de 18 år och åker omkring på skivaffärer över hela landet och upptäcker och förälskar sig i skivor som spelades in 20 år innan de blev myndiga. Inte beställer de livebootlegs på postorder från exempelvis Tyskland och Älmhult.
Jag var till och med ännu yngre, det var Velvet underground jag upptäckte och skivan i fråga hette VU. Året var 1985 och jag gick i nionde klass och hade hunnit tröttna på såväl råpunken som postpunken, och börjat rota i det som i folkmun kallas protopunk. Om detta i moderna ögon sett brådmogna beteende kan jag skriva en en kilometer lång text. Men jag är bara 44 och inte så gammal att jag bara och endast lever i mina egna minnen. Jag är ingen kåsör. Tänker att det är det som skiljer kåsören och krönikören åt. Att en krönikör är åtminstone något sånär delaktig i samtiden. Medan en kåsör är friare i det avseendet. Så fri att hen helt kan ge fan i det som händer runt omkring en.
Jag är inte där än, men drömmer såklart om det. Vem gör inte det? Bara försvinna in i huvudet på sig själv och leva i bilden av sitt eget förflutna. VU, Smiths, Riistetyt, kärnvapenskräck och annan gammal ångest. Och slippa konfronteras med den man känner exakt nu.
En av årets bästa skivor har redan kommit: Yo la tengo heter orkestern, Fade heter skivan. Den är helt klart gjord av vuxna människor. Vuxna som hört jävlart all popmusik, och rock. Som läst allt om den och som accepterat att det är så det är och att de blivit såhär, fast i en föråldrad, döende, konstform. Popnördar, helt utan ungdomligt hävdelsebehov. Det är stillsamma, hypnotiska poplåtar, och rock, i sann New York-tradition och i Velvet undergrounds anda, och en ung människa av i dag hade aldrig kunnat göra det.
Dagens ungdom är alltför historielös. Man verkar ha dragit ner ordentligt på rockundervisningen i skolorna, till förmån för matematik och annat boring. Och det är ju synd, men något vi gamla helt enkelt får lära oss leva med, alltmedan mossan växer på oss och vi blir ett med naturen.