Vuxna män som går in i sig själva och berättar, pratsjunger, med mörka röster om hur de känner. Exorciserar sina demoner, utan att för den sakens skull skrämma någon. Man kan nog med fog påstå att rockens fundament är just detta; vita vuxna män som berättar om sina känslor, och att det är andra i samma situation som lyssnar på dem. Med tanke på hur vanligt det är så borde det vara större skillnad på hur de låter. Men The National från Brooklyn låter ungefär som Elbow från Manchester eller Iron and wine från Texas. Eller Peter Lemarc från Trollhättan.
Jag kan inte låta bli att tänka på hur viktiga The Bands två första skivor varit för utvecklingen av den här musiken. Och beklaga detta, för allvarligt, det är lite enkelspårigt. Och detta sagt utan att förringa The Bands två första egentligen, men det är en återvändsgränd, lite.
The National, som ju denna text handlar om, har tagit vara på det här kollektivistiska, på samma sätt som de jag nämner ovan. Alltså, man väljer att tänka mer på stämning och ljudbild än detaljer. Melodierna, det individuella spelet, får stå tillbaka för något mer övergripande. Jag tycker ju inte alla måste vara Johnny Marr eller Jimi Hendrix eller John Lennon bara för det. Eller Kate Bush. Men det känns som att det här buttra, sorgset inåtvända liksom studsar tillbaka på sig själv. Inte på ett självskadande vis, det hade haft sina poänger om det varit mer Joy Division eller Adrian Borland över The National i allmänhet, sångaren och textförfattaren Matt Berninger i synnerhet. Men man liksom satsar inget, offrar inget. Man bara speglar sig, viskar tungsint i sina kostymer och dricker ett glas vin, eller tar en whisky, till. Det är synd, för The National är verkligen ett bra band. I låtar som Sea of love, This is the last time och Hard to find hör man det. Men det är paradoxalt nog när man uppfattar dessa kvaliteter som man också stör sig på albumets och bandets svagheter: den manliga gemenskapen, hur endimensionell den är. Eller åtminstone framställs. Och självklart kan eller bör inte The National hållas ensamt ansvarigas för dessa, patriarkatets, tillkortakommanden. Men om inte ens så här känsliga själar kan ställa sig över det, eller ifrågasätta det, betyder det att vi, mänskligheten är förlorade? Åh, gud, det är en för deprimerande tanke, jag orkar nog inte tänka den igen. Jag lyssnar nog inte på den här skivan igen.