Jag vet att det är några veckor kvar tills det är officiellt acceptabelt, och jag väljer att inte skriva ”möjligen officiellt acceptabelt” helt medvetet: Klart Luleå hockey vinner, va? Men jag stod i vita jeans med pressbyråcigarr i högsta hugg i Stadsparken redan i måndags och firade att Margaret Thatcher hade dött. Denna onda drake, verklighetens Katla, bet äntligen i den gräsmatta hon odlat på invandrarnas, de homosexuellas, de fattigas, argentinarnas, nordirländarnas, hamnarbetarnas och gruvarbetarnas lik. Hon hyllade Pinochet, påstod helt bisarrt att det var han som införde demokrati i Chile.
Det kan hända att jag brister lite här, att min kritik är onyanserad, att min glädje över hennes bortgång är lätt morbid. Det är inte så konstigt. Jag är i mångt och mycket ett barn av 80-talet. Det var då jag bestämde mig för vad jag skulle göra: Skriva, spela musik och så vidare. Det var då jag formade många av mina grundläggande politiska värderingar. Alltså, mina egna, till skillnad från de jag/en ammades med i späd ålder: Allas lika värde och rättigheter, feminismen och socialismen. Mina egna värderingar kom till mig genom populärkulturen. Stephen Frears, Ken Loach, Hanif Kureishi, Crass, Morrissey och Ebba Grön har alla betytt oändligt mycket mer för mig än någonsin Olof Palme, eller för den delen Lars Werner och Gudrun Schyman. Mitt rättvisepatos kommer ur hur Thatchers politik malde ned den homosexuelle Omar och hans familj i Frears Min sköna tvättomat från 1985 (med manus av Kureishi). Hur jag, via anarkopunkbandet Riot/Clone fick vetskap om hur Bobby Sands och nio andra fångar hungerstrejkade sig till döds i Mazefängelset, Nordirland, utan att Thatcher ens behagade lyssna på deras krav om att få status som politiska fångar. Och listan kan förstås göras ännu längre, men ni förstår vart jag vill komma. I mina ögon var och är Järnladyn ytterst ansvarig för detta.
Denna populärkulturella skolning och bildning innebär förstås en hel massa andra saker också. Exempelvis att jag kan göra skillnad på att skriva om att kasta stenar och bomber, och på att verkligen göra det. För när det kommer till konstnärliga uttryck så tycker jag att en känsla av allvar, liv och död och desperation trumfar det som helt enkelt är underhållning och inget annat. Men för de brittiska artister och andra kulturarbetare jag lyssnade till så var detta verklighet. Det var verkligen de och deras familjer som friställdes och nöttes ned under Järnladyns styre.
För mig var hon alltid något mer än bara en verklig människa, hon var en symbol, nästan en karikatyr, sinnebilden av maktfullkomlighet och ondska. En Darth Vader eller Lex Luthor i tantkläder och jättefrisyr.
Förresten, naturligtvis firade jag inte på riktigt i Stadsparken. Cigarr är råäckligt och jag ser så tjock ut i vitt.