Jag tänker dock inte lista dem, utan det är egentligen två stora händelser och en bok jag kommer att upprätthålla mig vid när år 2011 bara har några timmar kvar.
Först några ord om ett samtal jag aldrig kommer att glömma, ett samtal lika fyllt av förtvivlan som minnet är än i dag. Det var mitt i förberedelserna för en middagsbjudning fredag den 22 juli som middagsgästerna ringde: "Hej, vi kan tyvärr inte komma i kväll. Lovisa har ringt från Utöya. Det går en galning, klädd till polis och skjuter på dem. Vi vet inte om hon lever".
Under helgen som kommer står det klart att 77 människor miste livet den där eftermiddagen, när Anders Behring Breivik först ödelade regeringskvarteren i centrala Oslo med en bomb och sedan sköt prick på ungdomar som var på ett politiskt sommarläger med den norska motsvarigheten till SSU.
Flickan jag sett växa upp, Lovisa, tillhörde de som klarade sig. Hon var en bland de första som simmade över till fastlandet med kulor som ven bredvid henne i vattnet. Killen som sprang bakom henne i flykten över ön hade inte samma tur. Han fick en kula i ryggen.
Terrordåden i Norge har satt djupa spår har jag förstått av våra vänner. De överlevande har samlats flera gånger under hösten för att minnas och bearbeta. Det finns dock en sak Anders Behring Breivik inte lyckades med. Han kunde inte tysta den politiska debatten. Om det är något de överlevande från Utöya är överens om är att de ska återvända till sommaren, för att diskutera politik som sanna demokrater i yttrandefrihetens namn. Och det föder ljus i mörkret. För vad vore ett samhälle och i förlängningen ett kulturliv utan yttrandefrihet? Vad skulle hända om alla medborgare och kulturutövare bombades och sköts till tystnad?
Norges trauma hamnade rätt i semesterfirarnas vardagsrum. Så nära, våra bröder och systrar, vårt grannland. Då var händelserna i Nordafrika på större geografiskt avstånd. Men så här när år 2011 ska summeras är den arabiska våren, där tre envåldshärskare störtades ett gigantiskt steg på vägen mot demokrati och yttrandefrihet för världens folk. Längtan efter att uttrycka sig, säga sin mening, vara med och påverka känns som en oerhörd seger. Att följa dessa länders utveckling kommer förhoppningsvis att bli ett sant nöje.
Till sist några ord om boken Rosa - den farliga färgen av Fanny Ambjörnsson. En påminnelse om vad som formar den kulturella smaken, estetiken och det intellektuella samtalet. Elegant leder Ambjörnsson i bevis hur en så tillsynes enkel sak som vårt förhållande till färgen rosa säger något om vår samtids kulturella hegemoni och att genus, klass, sexuell läggning och etnicitet har betydelse, då liksom nu, när den kulturella smaken ska avgöras. En påminnelse väl värd att ta med sig in i det nya året.
Och så ett riktigt Gott Nytt År till alla er läsare av Norrbottens-Kurirens kultursidor.