Krönika: Vi var allt annat än glammiga ...

Året var 1985 ... eller kanske 1986. Minnet har fördunklats med åren men brottstycken gör sig påminda då de långsamt kryper fram ur skuggorna. Det svek jag då utsattes för är dock klart och tydligt. Jag och mina fyra kamrater bodde tillsammans i ett hus i Sollentuna. Som en liten kuriositet så bodde åttiotalslolitorna Lili och Sussie i närheten. Googla, ni som inte vet vilka de är. Vi var samtliga i dryga 25-årsåldern och vi hade flyttat från Boden för att konkurrera i musikbranschen med de nya banden inom svensk hårdrock. Vår grej var att vi var allt annat än glammiga och skulle så förbli. För oss, och särskilt eder skribent, var glamrocken bara en förkastlig onödighet som skulle hatas och bespottas. Det var musik framförd av transvestiter som var allt annat än duktiga på sina instrument. Det enda de var bra på var att få kajalen på plats och att snubbla omkring i sina platådojor. Av någon outgrundlig anledning var det dom som fick brudarna på fall. Måste definitivt ha handlat om någon moderligt omhändertagande.Vi däremot hade en högljudd och skitig image som kläddes in i svart läder och allmänt grinig attityd. Vi var riktiga hårdrockare och dessa leopardklädda manliga amazoner med limpa i brallan drog skam över hela hårdrockvärlden. Ironiskt nog var det glamrocken som dominerade länge inom hårdrocken… Nåväl. Botten var nådd en dag då mina musikerkamrater och sammanboende kom hem och sa att de skulle se Mötley Crüe på Isstadion. Depressionen var ett faktum. Vart hade idealismen tagit vägen? Troheten och äran? Sveriges skitigaste metalband skulle gå på en konsert med det ultimata hatobjektet för en hardcore metalhead näst efter Europe då förstås, för Europe skulle hatas mest. De var visserligen inte glammiga men de var smöriga och söta och det var synonymt med glamrocken. Det var en sak att gå på Hardrock cafè och skämma ut sig bland pudelfrillorna. Det var bra för imagen. Men att gå på en Mötley Crüe-konsert var rent oetiskt och skändligt. Tiden gick och detta tilltag glömdes snart bort och vi är fortfarande vänner. Vad som däremot inte förändrats är att jag fortfarande ogillar, dock inte hatar, denna typ av musik. Jag såg Mötley Crüe på Sweden rock för några år sen och det var lika kasst och tramsigt som det alltid varit. Svenska karbonkopian på tidigare nämnda band Hardcore Superstar är till och med mer intressanta och dom är också kass. Om jag gick på konserten? Icke sa Nicke. Jag och en av våra Roadies stannade hemma i villan på Alvägen 40 och hängav oss åt sådant vi som regel brukade göra på kvällarna. Drack öl och kollade en video med Venom. I tisdags pratade jag med en av mina gamla vänner från den tiden och han hävdar att de fick komma in gratis på Crüe konserten.

Krönika: Vi var allt annat än glammiga ...

Kurirens metalskribent Nicke Johansson spelar med band som Manninya Blade och Slowgate. Han minns också tiden då glam- och sleazebanden tog över på topplistorna under 1980-talet.