Det är lördag mitt på dagen och L och jag söker oss mödosamt fram på gator och trottoarer i centrala Moskva. Vi kryssar mellan isfläckar, snövallar och vattenpölar, vi lyfter blicken med jämna mellanrum för att hitta gatunamn och för att undvika takras. Det har kommit stora mängder snö. Och den har börjat smälta.
Det är mitt andra besök i Moskva, förra gången var jag 13 år och landet hette något annat. Senare har jag varit ett par gånger i Petrozavodsk, ryska Karelens huvudstad. L kommer därifrån. Hon är nästan tjugo år yngre än jag, hon är översättare och min tolk, hon är bildad och begåvad på ett sätt som jag bara stött på hos ryska kvinnor. Trots knappa personliga och samhälleliga resurser har hon tillskansat sig utbildning och kompetens som vida överstiger en genomsnittlig svensk trettioårings. Medan jag försöker undvika de allra djupaste vattenpölarna, medveten om att jag inte kommer att kunna byta till torra skor förrän till kvällen, förhör jag mig om hennes liv.
Förhör. Ett laddat ord i detta land. Och ironiskt med tanke på vart vi är på väg - till ett hus ägt av nuvarande FSB, före detta KGB. I källaren fanns förr celler. Några våningar högre upp hyr ett privat språkinstitut in sig, där ska jag träffa svenskstuderande och prata om mitt författarskap.
Kvällen innan har L nämnt att hennes mormor kom från Finland. "Berätta mer om henne", ber jag, och L berättar. Hon kom som tolvåring till ryska Karelen med sina fosterföräldrar, de var kommunister och ville vara med och bygga det nya landet, arbetarnas paradis. Så småningom hamnade de i läger, nästan alla utlänningar gjorde det, men hennes mormor kom därifrån med livet i behåll. Så småningom träffade hon sin blivande man, han bar också på en mycket dramatisk historia visade det sig, men den teg han om ända fram till sin dödsbädd, det var så man överlevde, genom att tiga. Ett faktum som jag plötsligt förbiser, jag frågar naivt: "Din mormor, pratade hon finska med din mamma?"
L ger mig en både kritisk och road blick, och jag inser genast mitt misstag. "Det var Sovjetunionen, Katarina", säger hon, "man gjorde bäst i att inte tala andra språk än ryska, annars blev man misstänkt för kontrarevolutionär verksamhet."
På väg upp genom det slitna trapphuset i den skrangliga hissen tänker jag att jag kanske ska strunta i att berätta om mina finskspråkiga rötter, om språket jag inte fick, den historien känns med ens så futtig i jämförelse.
Men så känner jag skakningarna från källarvåningen och en svunnen tid. Futtiga historier eller ej, vi som faktiskt får tala ska nog ge tusan i att tiga.