Jag sitter och tittar på en nattkarta över världen. Ett par punkter lyser med vitt sken. I snabb takt tänds sedan fler platser upp - och länkar mellan dem sprids över hela världen. Inom loppet av fyra dagar är alla kontintenter sammanlänkade och antalet punkter så många att de inte längre går att räkna.
Bilderna illustrerar hur Wikileaks nätverk växer och hur det känsliga materialet som sajten publicerar speglas på massor av ställen. Men de ger också en bild av det medborgerliga motstånd som numera föds i samma sekund som myndigheter försöker klämma åt en verksamhet på internet.
Ur ett medieperspektiv kan Wikileaksaffären te sig förvirrande. Att politiker bryr sig om läckorna är uppenbart. Likaså att journalisterna går igång på de pikanta nyheterna.
Men i hur stor utsträckning bryr sig egentligen den breda allmänheten?
Våra verktyg för att ta reda på sådana saker är i dag huvudsak koncentrerade till internet. Med andra ord: om tillräckligt många människor är intresserade av en diskussion, kommer detta att synliggöras på nätet.
Av just denna anledning har den senaste tiden allt mer frågande blickar riktats mot Twitter. Mikrobloggen rankar löpande de ämnen som är mest populära för tillfället. Och nog måste Wikileaks ha hört till dessa de senaste veckorna? Nja, inte enligt Twitter, vars "trending topics" varit fritt från Wikileaks under precis den tid då de traditionella medierna översvämmats av nyheter från ambassadläckorna.
Twitter har svarat på kritiken och bestämt hävdat att företaget inte censurerar något alls. Och hur det än må vara med den saken, så visar händelsen hur beroende vi har blivit av att ett fåtal aktörer presenterar en samlad bild av all vår konversation.
Wikileaks har mött en kraftig motattack. Betalningssvägarna som slussat pengar till verksamheten har stoppats. Organisationen har blivit av med sin domän och kastades ut från Amazons serverpark.
Svaret lät inte vänta på sig: en rad hackerattacker utfördes, riktade mot de företag som vek sig för de amerikanska myndighetskraven, samtidigt som det hotande materialet alltså kvickt kopierades och speglades på platser över hela världen - så att det aldrig skulle gå att ta bort.
Och visst är det ett slags informationskrig som pågår. Det är bara så svårt att utreda exakt hur maktförhållandet ser ut.
I en ny bok, The Master Switch, går Tim Wu igenom mediemonopol genom tiderna och försöker dra slutsatser av vilka effekter de har haft.
Titeln kommer från ett citat från en chef på CBS, som under 1950-talet pratade om att den verkliga striden stod om vem som hade makten över "huvudströmbrytaren". Och även om informationskriget blir allt mer komplext i tider då vanliga människor kan göra verklig skillnad genom att bara kopiera och sprida material, så är det också lätt att se att endast ett fåtal företag har huvudströmbrytaren inom räckhåll.
Vad händer till exempel den dagen då sökord som "wikileaks" inte ger några som helst relevanta resultat på Google?
Precis så ser verkligheten ut på väldigt många håll i världen, där Kina kanske är det mest uppenbara exemplet.
Vi lever inte i en tid av global kommunikationsfrihet. Frågan är vad det krävs för att vi på allvar ska engagera oss i frågan här hemma.
Fotnot: Se Wikileaksgrafiken här: http://www.vizworld.com/2010/12/watch-growth-wikileaks-mirror-network/