Jag är svensk, född av svenska föräldrar med rötter i den norrbottniska myllan, men efter att ha lyssnat till partiledaren för Sverigedemokraterna Jimmie Åkesson i veckans program av Hübinette börjar jag faktiskt tveka. Är jag så svensk egentligen, enligt Sverigedemokraternas mått mätt?
Det räcker ju inte med ett svenskt medborgarskap för att vara svensk eller vara född i landet, enligt nämnda parti. Man måste dessutom vara en del av den svenska kulturen.
Framför allt ha en svensk identitet.
Och det är just den svenska identiteten Sverigedemokraterna verkar ha patent på. På deras hemsida går det att läsa under rubriken "Vad är svensk kultur?":
"Typiskt svenskt kan vara köande, att sätta sig på ett tomt säte i bussen, att ha med sig matlåda på jobbet, att betala tillbaka 5 kr till en vän eller släkting, att inte vilja sticka ut, att lägga julklappar under granen, att titta på Kalle Anka på julafton, att dricka snaps och äta sill på midsommarafton, Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Elsa Beskow, Esaias Tegnér, Vasaloppet, 14 juli på Solliden, folkdans, folkmusik, bonader på väggarna, Carl Larsson, trasmattor, ljus inredning, att hålla upp dörren för den som kommer efter och att inte tränga sig på."
Och visst, jag tillhör dem som ibland har med mig matlåda på jobbet. Jag har läst Astrid Lindgrens böcker för mina barn och tränger mig inte före i köer. Jag gillar Vasaloppet, men ställer mig betydligt oftare på en yogamatta än ger mig ut i längdskidspåret. Kungahusets göranden bryr jag mig inte om. Jag älskar att dansa, dock inte folkdans och vad gäller musikval är det bara att erkänna, betydligt mer rock och klassisk musik än folkmusik. Den enda "bonad" jag har på väggen är ett afrikanskt motiv, köpt i Tanzania. Carl Larssons konstnärskap berör mig inte, är tämligen ointresserad av inredning och kommer inte att lägga några julklappar under granen i år. Julen firas i stället i Indien, troligen med några böcker skrivna av icke svenska författare, där en av dem är det hinduiska eposet Upanishaderna.
Är det svenskt?
Själv är jag förbryllad och smått fundersam över om jag skulle kvala in som svensk om Sverigedemokraterna fick bestämma över innehållet av den svenska identiteten.
Jag välkomnar och föredrar nämligen det mångkulturella samhället men fasar för det värdekonservativa och främlingsfientliga samhälle Sverigedemokraterna vill skapa. Jag identifierar inte min egen svenskhet med Sverigedemokraternas idealsamhälle där många av de värderingar som lyfts fram hämtats ur bondesamhällets markörer.
Nej, min och många andras svenska identitet handlar om något helt annat, det vill säga alla människors lika värde, oberoende av kön, etnicitet, trosuppfattning, sexuella preferenser eller ålder. Och då spelar det ingen roll om du dansar folkdans eller hiphop, är muslim eller kristen.
För i ärlighetens namn är det fortfarande så många fler "svenska identiteter" som föredrar ett samhälle där det är helt okej att precis som komikern Soran Ismail säger i den uppmärksammade filmen, då tre ledande sverigedemokrater beväpnar sig med järnrör och använder rasistiska och sexistiska tillmälen.
"Jag är svensk medborgare. Jag identifierar mig som svensk och kurd."