Krönika: Vem bryr sig om kristallen?

Det var Kristallgala i veckan, såg någon den? Det gjorde inte jag. Det hade lika gärna kunnat vara för 20 år sedan. Samma sorts skräp premierades och jag kollade inte då heller. Då, när jag var 19 år, kunde jag tänka att det var jag som var avvikande, inte i fas med samtiden. För tio år sedan hade jag antingen skrivit något indignerat kring detta (för det var ju inte bättre då), eller idiotförklarat TV-kanalernas programläggning, svenska folkets smak och eventuellt lagt in något försonande i form av självkritik och antytt att felet mycket väl kunde ligga hos mig själv. Men det känns helt onödigt nu. Det finns ett sådant utbud att det är fullt möjligt att bokstavligt skita i det dåliga och ändå inte uppfatta sig själv som paria i medie- och kulturutbudet. Det nya som inte hittat hit, alternativt aldrig kommer hitta hit, får man tag på i alla fall. Det gamla går att luska rätt på. För tio år sedan var det som att det fanns en hemlig gemenskap, något pågick parallellt med den värld som snider kristallgalor och melodifestivaler och kränger Absolute Music-samlingar, och man drömde om att initieras i den gemenskapen. Nu är det en mängd linjer. Eller formationer. Alla världar existerar samtidigt och gränserna är öppnade, man behöver inte nöja sig med Peter Anderssons flåsiga machomanör på bio eller tv. Man köper inte skivor. Inte heller behöver man vänta tills i november för att med egna ögon se hur 90210, Beverly Hills-uppföljaren alltså, till och med är sämre än sin föregångare. Det här är bara dåligt på ett enda sätt: nämligen att kulturproducenterna inte får betalt för det de gör. Fast jag tänker inte börja jiddra om fildelning nu, det känns väl omodernt. Men som konsument finns det bara fördelar. Och självklart finns det en ände även på dessa sötebrödsdagar. Men vi tar det då. När det verkar vara slut på kvalitativ underhållning för den här gången. För det går ju också i cykler, helt övertygad som jag är, att kapitalisterna på storbolagen kommer att ersättas av nya kapitalister på storbolagen (eller på nya storbolag), med kreativa lösningar och med ögon och öron i samtiden snarare än i 80-talet. Dessutom, vi har oss själva att skylla. Svensk film och tevedramatik är dåligt för att vi har en filmpolitik som är dålig, vi saknar producenter, manusförfattare och regissörer som vill berätta unika historier på ett unikt sätt, vi har en övertro på teaterskådisars förmåga att vara intressanta utanför teatern. Hade vi tyckt det varit ett verkligt problem (som dåliga vägsträckor i Tornedalen, exempelvis) hade vi opponerat oss. Detsamma gäller svensk musik. Eller? Det är bara inom det vi traditionellt benämner som finkultur det verkar vara en fördel med unicitet. Det skrivs fina och komplicerade böcker av svenska författare, som bemöts allvarligt och respektfullt. Och det är väl det vi ser nu. Allt blir smalt och tillgängligt endast för de initierade. Allt blir finkultur. Det är väl inget fel med det egentligen. Vem bryr sig om Kristallgalan när vi medelst vårt mobila bredband kan ösa splitterny dubstep, eller grym gammal postpunk från Karlshamn under ett träd i Sörbyn i stället? Fuck Let’s dance, let’s dance.

Krönika: Vem bryr sig om kristallen?

Med utgångspunkt i veckans Kristallgala får Norrbottens-Kurirens nöjeskrönikör Matti Alkberg att längta efter postpunk från Karlshamn.