Krönika: Vårt behov av Lisbeth Salander

Ändå. Jag bara måste få köra det ett varv till. I min värld stavas nyckeln till framgången Lisbeth Salander. Inte Mikael Blomkvist, inte intrigerna, inte skurkarna. Inte det faktum att Larsson själv gick bort i förtid, inte det moraliskt tvivelaktiga i arvstvisten (juridik och moral är emellanåt två helt skilda saker), inte att böckerna och filmerna säljer som smör runt om i hela världen. Viktiga ingredienser i berättelsen om författaren Stieg Larsson och hans verk förvisso - men det är karaktären Lisbeth Salander som satte alltihop i rullning. En gång förklarade en amerikansk skivbolagsdirektör att jazzplattor blev försäljningsframgångar först när musiken letade sig över genregränserna fram till nya publikgrupper. Själv är jag inget stort fan av våldsamma deckare. Men Stieg Larssons böcker har jag slukat i tre stora nafs. Och, måste jag säga, njutit ganska skamlöst under tiden. Njutit av Lisbeth Salander. Lapat i mig av en berättelse där hjälten är en till synes svag kvinna med vett att hämnas. Som inte bara tar emot. Som slår tillbaka. Och som gör det rejält. Som är smartare än alla andra, som kan konsten att hacka sig in, inte bara i andras datorer utan också i andras medvetande. En karikatyr, förvisso, en skapad hjälte, javisst. Men en antifigur i en värld där kvinnor inte bara beskrivs som ängsliga våp utan också tillskrivs en massa stereotypa egenskaper där inte en enda kan appliceras på just Lisbeth Salander. Vart jag mig i världen vänder ser jag samma mönster. Kvinnor beskrivs som några som gillar relationer, kläder, inredning, mat och hälsa. Som tränar, bantar och älskar barn. Underförstått är alla kvinnor visserligen dugliga, blir både framgångsrika författare, chefer, rymdforskare, partiledare eller utför viktiga jobb inom vård, skola och omsorg. Finns där på arbetsmarknaden. Räknas. Får de högsta skolbetygen, de smartaste jobben, men också de mest lågavlönade. Men förr eller senare slutar ändå allt i relationer. Javisst, relationer är viktiga, själva grundbulten i tillvaron. Människan är inte fri, vi är alla relationella varelser som förhåller oss till varandra i allt vi gör. Men är det bara en fråga för kvinnor? Ändå är det bara kvinnor som får frågorna i intervjuer och offentliga samtal. Och kvinnor som snällt och vänligt svarar, som vänder ut och in på sina dåliga samveten, med nackar allt mer böjda. Lisbeth Salander skiter i relationer. Bryr sig inte om kropp, mat eller hälsa. Tränar genom att höja armen för att ta sig ett bloss, eller för att sparka in pannbenet på någon skurk med sina stadiga skor. Är hård som flinta och sårbar som en kristallvas. En motröst i det klaustrofobiska kvinnorum som murats upp av underhållningsindustri och media. Därför läser vi Stieg Larssons böcker, därför bänkar vi oss nu framför tv:n för att se allt ännu en gång. Oavsett vad vi tycker om resten. Så starkt är vårt behov av en annan bild av kvinnligheten. Borde inte Larssons försäljningsframgångar locka till efterföljd? Väcka åtminstone en liten tanke på att kvinnor, precis som män, faktiskt är individer och inga stereotyper?

Krönika: Vårt behov av Lisbeth Salander

Man får förmoda att svenska folket bokar sig framför tv-apparaterna kommande helger. Fastän väldigt många redan sett filmerna. Och läst böckerna. Jag talar naturligtvis om Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Ett fenomen, som det redan ordats tillräckligt om.