När första programmet av Fråga Kultureliten sändes var jag i Jokkmokk. tv:n var upphängd i taket så tittandet fick ske i plant läge, nedbäddad i sängen, lagom slappt och lagom avvaktande. För själva titeln förpliktigade samtidigt som nyfikenheten var stor.
Handen på hjärtat, helt övertygad var jag inte efter första programmet. Det var något med alla applåder, det hurtfriska tilltalet som inte helt var i samklang med de frågor som panelen skulle svara på.
Och kritiken var inte heller översvallande. "Gubbelit", menade Expressen, "Tråkigt", sa Aftonbladet.
Men nu efter att ha sett andra programmet är jag mer positiv. Min egentliga invändning är att programmet inte är "tråkigare", som att producenten inte fullt ut trott på idén med ett program där frågor om "livet, konsten och döden" faktiskt tas på allvar.
Att det nödvändigtvis måste in applåder, hejarop och tempohöjningar i stället för att i trygg förvissning tycka att det är okej att ta ned tonläget, skapa utrymme för eftertanke och få oss tittare förhoppningsvis att tänka lite nytt.
För några veckor sedan intervjuade jag två unga filosofer inför deras filmfestival. Deras huvudsakliga gärning är att hålla filosofiska samtal med ungdomar där syftet inte är att vinna en debatt utan att gemensamt lösa en fråga.
Och just detta tankesätt som per definition innebär att det blir meningsskiljaktigheter men att de unga filosoferna får öva på att andra tänker annorlunda i ett demokratiskt arbetssätt känns än mer angeläget i en medievärld där konflikten står i fokus.
Jag gissar att fler än jag gett upp tv-debatter där viktiga samhällsfrågor drunknar i programformat som bygger på polarisering. Där den som skriker högst och avbryter mest på något underligt sätt avgår med segern. Här tycker jag trots allt att Fråga Kultureliten är något på spåret.
De gör ett försök att ta in allvaret i våra tv-soffor. Och det handlar inte om att vinna, utan lyssna, tycka och tänka tillsammans. Svaren är inte enhälliga, utan olika. Tänk då vilken dynamit SVT:s kulturredaktion kunnat leverera om de vågat skippa applåderna. Om de fullt ut trott på den folkbildningstanke som är grundrastret i programidén.
Vår tids rädsla för allvar, var titel på en bok som regissören och filmaren Roy Andersson kom ut med på 1990-talet.
Han har rätt än i dag.