Nu när snön börjat smälta bort, och man vet att det är minst åtta månader tills det blir 30 minusgrader utomhus igen, så kan jag få en sån enorm lust att göra någonting. Typ vad som helst. Tyvärr är det ju inte lika enkelt som förr. Den där känslan går därför lätt över i något slags vemod. barndomen och tidiga tonåren tappar ju liksom lätt sin glans efter ett tag. En bieffekt av att bli äldre och utvecklas som människa. Saker som tappar sin glans: Ta fram cykeln efter en ofrivillig påskvecka med familjen i fjällen. När jag satt i baksätet av bilen, rullade in på kvarteret och insåg att asfalten tinat fram hade jag nästan pissat på mig av iver. Fort upp på vindan och släpa ned cykeln. Fort in i garaget och pumpa däcken. Fort ut i förrådet och hämta hjälmen. Rakt ut på vägen. Sedan kunde man cykla runt hela samhället och knacka på hos kompisar, i hopp om att även de kommit hem från sina påskorter. Sedan cyklade man ännu mer. Växla garderob. Att byta ut kängor, mössa och täckjacka mot gympaskor, keps och vindjacka (eller eventuellt fodrad jeansjacka, om man var en gangster) känns ju inte längre fullt så upphetsande. Eller, ja, klart att det är skönt men det är i alla fall inte riktigt samma slags happening som det en gång var. Ta fram skateboarden, i 13-årsåldern, så fort det bara smält bort en liten fläck snö från vägen. Det räckte med en kvadratmeter. Att då skynda sig ut med en sopkvast och sopa bort allt grus som lagrats under vintern, bara för att kunna stå helt still på brädan och nöta flippar i timtal. Hänga. Fast det har jag ändå ganska blandade känslor inför. Alltså att gå ut med minst en kompis och sätta sig någonstans och göra ingenting. Kanske spexa lite. Gå på ett staket. Köpa en läsk. Se om någon annan är ute. Hänga representerar en övergångstid i mitt liv. Man pallade inte riktigt att göra någon aktivitet, som man innerst inne ville, för att man var för stor. Samtidigt var man för liten för att sitta på kaféer, dricka kaffe med påtår på påtår och kedjeröka. Som man, eller vi i vårat gäng, senare gjort när vi inte repade med bandet, sminkade oss, drack folköl eller lyssnade på viktig musik. Sammanfattningsvis var allt väldigt asfaltsbaserat. Asfalt lika med vår, lika med livskvalité. går ut nu, i vårtider, kan jag bara konstatera att asfalt, i den bemärkelsen, inte betyder nånting för mig längre. Möjligen i mitt undermedvetna, medan mitt övermedvetna tar en promenad. Skönt med torra skor bara. Inte mer än så.
