I måndags vaknade jag inte bara upp i ett land där ett invandrarfientligt parti med nazistiska rötter tagit sig in i riksdagen. Jag vaknade också upp i en sjuk kropp. För andra gången på kort tid har jag brutit arbetslinjen, dukat under i feber och elände, långt från jobbskatteavdrag och privilegier som de arbetsföra dagligen avnjuter. Det är sånt man ligger och tänker på där mellan tomsovandet och torrgloendet. Inte för att man längtar tillbaka till arbetet, snarare långt därifrån, men sättet de här frågorna diskuteras på just nu lämnar mig liksom ingen ro. Som om sjukdom är en form av vilja, något man ådrar sig för nöjes skull som den svage och lättjefulla människa man i själva verket är. Som kunde man välja. Som hon Annica Holmquist, hon som blev slagträ i valdebattens slutskede, men som fortfarande trots alla bedyranden dagarna innan vi gick till val fortfarande inte betraktas som sjuk, trots en sjukdom som väl rent objektivt ändå måste betraktas som just en sjukdom - dessutom en väldigt krävande och besvärlig sort? Det främlingsfientliga valresultatet talar sitt eget språk, tycker jag. Säger bland annat åt oss att skruva ner det trista tonläget när det gäller svaghet och den starkes rätt. Numera får den tanken stöd från forskare - i boken Jämställdhetsanden visade de brittiska epidemiologer Wilkinson och Pickett i våras att ekonomisk ojämlikhet i ett samhälle i sig är orsaken till flera svåra samhälls- och hälsoproblem. Något som även drabbar de rika i starkt ojämlika länder, som också de får finna sig i att dö i förtid. Men vad vet jag, som bara ligger här och snorar några dagar men ändå känner mig personligt kränkt varje gång orken tryter. Försöker tillfälligt att dämpa tungsinnet med en liten bok om Gösta Ekmans första år som tillförordnad professor på Teaterhögskolan i Stockholm med titeln Den skrattretande teatern. Redaktör är Karin Helander, teaterprofessor och teaterkritiker, som tillsammans med Gösta Ekman ledde ett så kallat magisterår kring skådespeleri som vill locka till skratt. Bland mycket i den boken berättar Gösta Ekman bland annat om Gunnar Papphammar - den lilla mannen i hatt och rock. Efter att Papphammar, Ekmans alldeles egna skapelse, fötts i samband med ett tv-program, kom han på att figuren skulle passa mycket bra som pausprogram. Helt oannonserad skulle Papphammar dyka upp i rutan, göra sin grej och försvinna igen. Ingen skulle veta när eller om, bara att kanske. Tv-cheferna nappade på erbjudandet och Papphammar snubblade in i de svenska hemmen, endast ackompanjerad av förvånade och lyckliga skratt från miljontals tv-tittare. I dag när antalet marknadsförare vida överstiger antalet kultur- och nöjesjournalister i en press nedbantad till skelett skulle något sådant aldrig kunna hända. Alla som har fått en uppgift här i världen vill som bekant fylla den och Gösta Ekmans Papphammar skulle ha skickats ut på en landsomfattande lanseringsresa i sin rock och sin hatt åtföljd av ett helt gäng käcka marknadsförare på det att ingen i hela riket någonsin skulle behöva bli förvånad av en liten plötsligt uppdykande pausfigur i rutan. Papphammar klarade sig undan samtiden. Själv drar jag något gammalt över mig. Eller tar och snyter mig.
