1990-talet var ingen lysande tid för Lego. Efter 40 framgångsrika år stod plötsligt företaget öga mot öga med konkurrenter som inte riktigt gick att besegra: tv-spel, datorspel och samlarkort som Pokémon. Och mycket riktigt: barnen - och deras föräldrar - övergav byggklossarna i rask takt och bolaget hamnade i rejäl kris. Lego startades 1949 av dansken Godtfred Kirk Christiansen. Företaget hette från början Automatic Binding Bricks, men bytte snart till det danskklingande Lego, efter "leg godt" (lek bra). Legos 1900-talshistoria kan ses som typisk för det framväxande moderna samhället. Först mötte produkterna en stor skepsis bland konsumenterna, eftersom klossarna var gjorda av plast. Men snart nog blev just plasten det tongivande materialet och nästan en symbol för 1960-talets ekonomiska expansion. Och då sopade Lego banan med träleksakstillverkarna. Nästan alla av dessa är för övrigt borta i dag, det fåtal som finns kvar, som till exempel Brio, går med stor förlust. När Lego mötte krisen för 15 år sedan, visade det sig att lösningen låg i att omvärdera vad det var barnen egentligen gjorde när de lekte med klossarna. Lego hade producerat byggmaterial. Det gav utrymme åt kreativiteten och fantasin, barnen kunde ju sätta samman bitarna så att det blev vad de än önskade. Problemet var dock inte klossarna och dess funktioner, utan vad som fanns i barnens huvud. Ju längre 1990-talet gick, desto mer fylldes dessa av allt mer snårigt sammansatta berättelser, hämtade från film, tv, spel, böcker, serietidningar och samlarkort. Just detta gör att Lego numera - när företaget så framgångsrikt initierat en rad samarbeten, både i plast- och i datorspelsform med upphovsrättsägarna bakom Star Wars, Harry Potter och Indiana Jones och Batman - ger en så bra bild av hur den konvergenskultur som Henry Jenkings populariserade med sin bok Convergence Culture (2006) fungerar i praktiken. I stort sett alla försök att förklara verk med väldigt komplext innehåll, som till exempel Star Wars eller Harry Potter, är dömda att misslyckas på något sätt. Vad dagens barn nu har möjlighet till, är att leka fram förståelsen i många format samtidigt. Gränsen mellan datorspelen och legot är utsuddad, den ena leken tar vid där den andra slutar. Och pusselbitarna som används blir fler hela tiden. I dag består ett innehållsbygge för en och samma berättelse kanske av så mycket som filmer, böcker, spel, legobyggen, musik, kläder, byteskort, leksaker, godis och frukostflingor. Men, som Jenkins påpekar, är det inte bara förståelse om verken i sig som skapas i detta nya sätt att leka fram insikter - barnen bygger också helt nya kunskapskulturer, som för över kunskap mellan deltagarna på ett annorlunda sätt än förr. Dessa framväxande kulturer går att betrakta som den nya plasten, de är vår tids modernitetsflagga. Även om de precis som plasten på sin tid kommer att mötas av hårdnackat motstånd här och var.
