Krönika: Vad kostar språklösheten?

De språklösa pojkarna. Jag ser dem ofta, på högstadie- och gymnasieskolor. I klassrum och i samlingssalar dit de är kommenderade för att lyssna till en författare, det vill säga till mig.

Kultur och Nöje2007-12-08 01:45
Jag har sett hundratals av dem. Kepsskärmen neddragen över ansiktet. Eller hörlurar i öronen. Eller nedhasad på stolen så långt det går. Eller bara allmänt fjärmande. I vissa fall allt i kombination. De är såklart individer. De har sina högst personliga uppväxter och erfarenheter och självklart känner jag inte till deras privata omständigheter. Men jag har sett så många av dem att jag vågar generalisera en smula. Det de har gemensamt, förutom att de är pojkar, är att de oftare finns i glesbygd än i tätort och att de är färre på rikemansbarnens skolor. Språklösa människor har dålig självkänsla. Språklösa människor vänder sig bort. Språklösa människor känner sig lätt trängda. Språklösa människor skaffar ibland pluspoäng på andra sätt. Om de är pojkar ofta genom att tydligt demonstrera det ena meningslösa efter det andra. De avbryter och ställer barnsliga eller oförskämda frågor i ofullständiga meningar. Eller fäller ihop sig över bänken och lägger armarna över huvudet. Det handlar inte om disciplin. Det handlar om något större. Det handlar om en betydande grupp medborgare som inte har något språk. Vad ska det bli av dem? Kommer de att kunna reflektera över sina liv? Kommer de någonsin att kunna följa med i en samhällsdebatt? Kommer de att kunna hävda sin eller sina framtida barns rätt på ett konstruktivt sätt? Nej, om disciplin handlar det inte, men nog en hel del om kultur. Om hur man ser på kultur. Framförallt hur samhället gör det. Just nu, med den sittande regeringen tycks den allt överskuggande synen vara att kulturen inte ska belasta statskassan, att den ska bära sina egna kostnader. Det är en syn på kultur som vore det frågan om enskilda företeelser, om enstaka evenemang, om något slags lyxkonsumtion. Ordet kultur betyder odling. Och vad är det då som ska odlas? Jo, vår humanitet. Vår uttrycksförmåga. Vår inlevelseförmåga. Man vet att skönlitterär läsning ger ett gott ordförråd. Vi som regelbundet tar del av konstnärliga uttryck vet att det vidgar vår begreppsvärld, att det skänker oupphörliga tillfällen att leva sig in i främmande tankebanor och annorlunda livsbetingelser. Vi vet att det berikar själva livet. Emellanåt till och med gör det meningsfullt. De språklösa pojkarna. Jag har sett dem. Och jag har sett vuxenvärldens uppgivna acceptans. "Pojkar i den där åldern", säger man. "Pojkar här i inlandet, de är mest intresserade av motorer." Och man låter dem bli kvar i språklösheten och ingen förväntar sig att de i framtiden ska öppna munnen på ett föräldramöte eller någonsin läsa en ledarsida. Priset på kultur. Ja, herregud. Jag frågar mig: Vilket samhälle vill vi ha? Vilket pris är vi beredda att betala? Vad kostar språklöshet? Är det någon som har räknat på det?
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!