"Vår uppgift har reducerats till att trycka på voteringsknappen och att sälja och marknadsföra regeringens politik". Så sade riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson (M) när hon berättade att hon bestämt sig för att inte ställa upp för omval. Partikansliet hjälpte inte till att distribuera pressmeddelandet. Personalen vägrade eftersom de inte fick censurera texten. Kommer vi snart att kunna se tillbaka på ett fall som detta som tidstypiskt för äldre tiders politik? Ja, kanske. Så här inför EU-valet har ett flertal tidningar försökt besvara frågan vad internet och sociala medier kan få spela för roll för partiernas försök att hitta nya väljare. Frågan är möjligtvis felställd. I stället för att undra i vilken mån politiker kan påverka väljarna via internet, borde vi kanske fundera över vad det kan komma att innebära för partierna i sig när deras företrädare plötsligt börjar berätta vad de tycker och tänker. Om allting. Vi är ju ganska nära ett sådant scenario. Inför valet har politikerna börjat twitttra och facebooka som aldrig förr. Och innan vi vet ordet av har de, precis som vi andra, vant sig vid att kommentera allt som händer under dagen. Men när de gör det, raserar de samtidigt alla hierarkier inom partierna, där det fram till nu alltid har varit ledningen som bestämt vilken information som ska sändas ut. Politiken är alltså ganska dåligt förberedd på de djupt personliga realtidstankar som via mikrobloggar börjar att flöda ut från folk längre ned på partistegen. Kanske bör partiernas pr-strateger - som nu plöjer ned hundratusentals kronor i satsningar på sociala medier - ta ett riktigt djupt andetag. För den politiska kultur där riksdagsledamöter snabbt förvandlas till röstboskap kommer att vara helt omöjlig att kombinera med en värld där alla hela tiden berättar vad de tycker om saker - och står för det. Sociala medier lockar politiker eftersom väljarkontakten blir omedelbar. Men dessa verktyg levereras med ett krav: det går inte att ljuga och det går inte att låtsas som om problem inte existerar. För att vara framgångsrik med en tvåvägskommunikation måste man nämligen vara autentisk. Ta FRA-frågan som exempel. Hur hade den debatten sett ut om vi dagligen hade kunnat ta del av samtliga riksdagsledamöters ocensurerade tankar? Det fiffiga med utvecklingen är att den inte går att stoppa, eftersom kommunikationen i sig föder makt: den politiker som är bäst på att kommunicera kommer också att bli mest kryssad. Alltså äts det gamla politiska toppstyrda systemet upp inifrån. Men att vi inte riktigt är framme vid det målet ännu visar Anders Borgs nya blogg. Det första inlägget är 30.000 tecken långt. Och det går inte att kommentera.
