Jag hade tur förra vintern, jag insåg det en förmiddag i mars när jag befann mig på en lågstadieskola i Bergsjön i Göteborg. Ett massivt täcke av snö hade under några månader täckt hela vårt land, från den femtiofemte till den sextionionde breddgraden, vilket betydde att de små barnen i Bergsjön kunde leva sig in i och hänga med i svängarna i boken som de hade läst inför mitt besök.
De små barnen i Bergsjön i Göteborg har inte så mycket erfarenhet av snö. De bor på en plats där vita vintrar hör till undantagen, de flesta lever i en samhällsklass som sällan eller aldrig åker på fjällsemester och många av dem har sina rötter i trakter där tjäle icke göre sig besvär. Men vintern 2010-2011 hade snön kommit även i Göteborg och legat kvar tillräckligt länge för att barnen i Bergsjön skulle kunna erfara känslan av att göra traktorspår med fötterna, fånga snöflingor på tungan och bli jagade uppför en snökulle.
Boken de hade läst är en liten berättelse om kärlek, och för mig var det självklart att förlägga en liten berättelse om kärlek just i ett vinterland. Det var så självklart att jag inte ens reflekterade över det förrän jag befann mig på den där lågstadieskolan i Bergsjön och, med hjälp av välvilliga lärare, insåg att jag hade haft lite tur med vädret.
I skrivande stund är det december och utanför mitt fönster i Roslagen är det flera plusgrader. En grön jul väntar, fjärran från min norrbottniska uppväxts vintrar och jular, fjärran från de djupt inristade bilder jag bär inom mig av denna årstid.
Det är ju ur de djupt inristade bilderna som våra berättelser hämtas, och nu sitter jag vid mitt skrivbord, tittar ut genom fönstret på blanksvart asfalt och gråa träd och undrar: Vad gör man med berättelserna om man inte kan klä dem i vinterskrud? Hur gör man med all längtan om inga snöflingor finns som kan smälta på nästippar? Hur hanterar man yra varelser om inga snöoväder finns att skicka ut dem i? Hur värmer man frusna själar om inga snölyktor byggs under kramsnökvällar? Och vad gör man med kinder röda av värme och förtjusning om skridskoisarna smälter?
Vintern är min hemvist, vita vidder förstår jag mig på, snöspråket är mitt modersmål, direkt på skaren skriver jag bäst. Så vad händer med mina berättelser om själva vintern försvinner? Vad händer med kärleken om det inte finns någon snö? Vad ska jag då bädda in glödande hjärtan i?