Går bland flera tusen år gamla hällristningar i Alta, Norge. Utsikten är fantastisk, markerna väldoftande och försiktiga med nyutslagna skira sommarblommor så här års.
På de mjuka stenhällarna har människor ristat in bilder av sig själva, av renar, älgar, björnar och fiskar i långa berättelser som tog sin början redan för 6.000 år sedan.
Mitt i detta landskap, som sedan 1985 är klassat som världsarv, finns groparna och mönstret efter ett stenåldershus med plats för flera familjer. Kanske bodde familjerna här hela året, kanske kom de bara hit på somrarna – forskarna vet inte.
Den här tiden på året tänker man sig gärna att de kommit vandrande hit, nedför fjällen, mot fjorden och grönskan. Det är ju liksom så sommaren ska vara – en tid när vi ger oss iväg. Ut i världen eller tillbaka till den plats man kanske fortfarande kallar för hem.
Människan har ju fötter och inte rötter och borde därför vara som gjord för ständig vandring. På samiska säger man att mitt hem är i mitt hjärta och att det är bättre att vara i rörelse än i lugn och ro. En amerikansk cowboy sjunger om att hemmet är där han lägger sin hatt, medan det på svenska heter borta bra, men hemma bäst.
Talesätt får det ofta att låta så enkelt, men den vankelmodige vet bättre. Vet att resandet också innebär risker, besvikelser. Som han som äntligen fick se midnattssolen, den han längtat efter och utbrast ”Not that sun, the midnightsun”, innan det gick upp för honom att det nog bara finns en enda.
Själv går jag bland hällristningarna i Nordnorge och undrar hur det är med pionerna därhemma i Luleå. Sörjer över att jag inte är där just nu när allt händer – utan tvekan är man inte riktigt klok. För nu är jag ju här och det är faktiskt gott – framför mig breder fjorden ut sig, runt omkring blommar smörbollar, midsommarblomster och hjortronblommor och på en stenhäll har en medmänniska ristat in en jättelik båt försedd med ett älghuvud, praktfulla fåglar och världens allra första bild av ett rengärde.
Jag vill gärna tro att människorna som tecknade här var lyckliga, lekfulla. Att de var barn av sommaren. Att livet var lite lättare, enklare, här i den eviga solens tid. Att de tänkte på den här platsen hela mörka vintern, att det var hit de längtade, även om några emellanåt gick och funderade på sånt de lämnat bakom sig.
På resan i Nordnorge träffar jag bland annat på den norske författaren Sigbjörn Skåden, en trevlig bekantskap som rekommenderas. På Festspelen i Harstad om en vecka kommer han att framföra ett beställningsverk tillsammans med några musiker. En samling ”notat”, som han kallar dem, iakttagelser från en vardag, innehållsrika och humoristiska. Att livet också kan vara mycket enkelt påminner han om i sitt allra sista notat:
Langt om lenge kom de til et sted. De så utover.
”Detta så ju greit (fint) ut”, sier han.
”Ja”, sier hun.
”Her slår vi oss ned”, sier han.
”Ja”, sier hun.
Så kan det också vara, livet. Enkelt.
Trevlig midsommar!