I alla tider har människan gjort sig föreställningar om den slutgiltiga och allomfattande undergången. Visioner som länge utgick från en gudomlig blixtvrede, lika rättfärdig som hejdlös, har överlappats av vetenskapligt utformade modeller, där meteoriter, pestepidemier och radioaktiva explosioner bär med sig den totala förödelsen, som efterföljs av ingenting. Ett förött landskap. Träden svarta och spretiga som på en japansk kolteckning. Om nu inte hela planeten rämnar vill säga, och halvorna far iväg som ett spräckt krocketklot, vilket torde vara den ultimata förgörelsen.
Den moderna människan, matad på filmdramatik, som i sin tur är baserad på villfarelsen att vi kan om inte kontrollera så i varje fall överblicka precis allting, tänker sig nog att vi i god tid kommer att bli varnade när katastrofen är förestående. Meteoriter ska flamma i teleskopen, från väderstationerna ska ilsket alarmerande rapporter inkomma, geigermätare ska knattra, fåglar ska fly. Allt för att vi ska kunna respondera. Moderniserade järtecken ska ge oss tid att bygga och inreda skyddsrum. Tid att hamstra och förbereda oss mentalt på smällen. Radiera vår ångest via sociala medier. Det måste finnas tid till motåtgärder och till förlikning och om du vill, syndernas förlåtelse.
När det genom teverutan meddelades att en jordbävning med tillhörande flodvåg drabbat Japan men inte hade orsakat några skador på kärnkraftanläggningarna i Fukushima och det sedan framkom att det kunde finnas vissa skador som snart eskalerade till allvarliga till omfattande till katastrofala, slog det mig plötsligt vilken fåfänglig föreställning detta är, och så här på dagen ett kvarts sekel efter kastrullexplosionen i Tjernobyl, finns det goda skäl att ge utrymme åt den insikten.
För tänk om det går på en förmiddag? På en timme, eller ens det? Tänk om den bombastiska finalen förhåller sig till det smygande preludiet som siffran två till siffran ett? Så snopet.
Kärnkraften är en strålande symbol för den synd som heter hybris. Att klyva atomkärnor må vara vetenskapligt motiverat men att göra det I industriell och global skala är och förblir övermodigt. Det är ett experiment med den gudomliga elden, där den främsta förhävelsen består I att vi tror oss kunna kontrollera lågorna och hettan som de generar.
Sverige vilar tryggt på den eurasiska kontinentalplattan; sannolikheten att flodvågor ska svepa in över Forsmark, Ringhals eller Oskarshamn måste sägas vara ringa. Vulkaner finns här inga. Dessutom är vårt säkerhetstänkande som bekant föredömligt.
Men erfarenheterna från det som inträffade för 25 år sedan visar att det inte har någon som helst betydelse för svenska folket hur stabila våra egna anläggningar är. Radioaktiva moln bryr sig inte om nationsgränser. Ryskt regn faller kallt och hårt på barn I Gävles sandlådor. Och även om olyckor kan undvikas genom rigorösa säkerhetsföreskrifter går det inte att värja sig mot hotet från terrorister och allmänna dårar.
Vore jag själv en terrorist skulle jag börja den första dagen på jobbet med att införskaffa ritningar över landets kärnkraftverk. Det är inga allmänna handlingar men heller inte svåra att få tag i: det kan ju uppenbarligen räcka med att fara till soptippen - för några år sedan upphittades på Bösarps återvinningsstation en lunta med ritningar över reaktorerna I Ringhals. De låg där som en trave gamla serietidningar.