Krönika: Umeås imponerande profil som musikstad

Resan jag just gjort till Umeå skulle ha kunnat vara överflödig. Luleåbanden Raised Fist, Bear Quartet, Movits och Hamngatan spelade på festivalscener i Västerbotten i stället för i ett kulturhus nära dig. Tänk dig ett Minus 30 med alla dessa band? Häftig tanke, va? Omöjlig tanke? Umeå Open är ute efter att visa upp Umeås profil som musikstad. Och ja, den är imponerande. Samtidigt visas Luleås musikaliska profil som inte är så dålig den heller. Men visst, man kanske inte ska stirra sig blind på allt det som finns på hemmaplan. Umeå Open hade mycket mer att erbjuda än band från Norrbotten och Västerbotten. Japanska Mono är en upplevelse som jag sent kommer att glömma. Natten innan hade jag sett Rolandz på Cleo och jag kan intyga att det kändes skönt att spola bort den folkliga dansbandssmaken jag hade i munnen. Mono var rätt band för det jobbet. Den tillfredsställande svårsmältheten fortsatte med BQ på lördagen. Bara nytt material. Det är ambitiöst, men samtidigt måste jag erkänna att jag längtar efter att få höra några 89-låtar. Tough luck, det är en längtan som jag kommer att få dras med eftersom låtar som Carry your weight och Halmet kanske aldrig kommer att spelas på scen igen. Ett av de häftigaste ögonblicken på Umeå Open var på Salem Al Fakirs fullsatta spelning. Under Keep on Walking plockade stora delar av publiken fram mobiltelefoner för att filma Salems låt från Melodifestivalen. Just då satt jag längst bak och kunde se otaliga displayer som lyste upp Idun-salen. Det var också häftigt att stå i fotodiket under Melissa Horns (fullsatta) spelning när klungan längst fram sjöng med till varje ord. Horns ansiktsuttryck låg i gränslandet mellan genuin lycka och genans. Det blev därmed lite svårare för henne att förmedla de deppiga känslorna i musiken. Programkrockar är alltid lika störiga. Den absolut värsta krocken, nej, meteoritnedslaget, var att jag missade [Ingenting] för att de spelade samtidigt som Raised Fist. På lördagen missade jag Times New Viking på grund av Salem Al Fakir. I övrigt är Umeå Open en klart godkänd historia (till synes även publikmässigt). Synd bara att det saknades ett riktigt dragplåster.

Krönika: Umeås imponerande profil som musikstad

Umeå imponerade stort på Norrbottens-Kurirens nöjesredaktör Joni Nykänen, som i sin krönika skriver om sina intryck av musikfestivalen Umeå Open.