Så här i årsbästalistor-tider är ängsligheten som värst. Till och med Jan Gradvall konstaterar krasst att 15 procent av en årsbästalista bör vara sneglande mot de gängse musiktyckar-åsikterna, i alla fall om man vill ”lyckas” som musikskribent.
En grammisnominering gör det betydligt lättare att få igenom en till skiva.
P3 och MTV släpper inte in något på sina spellistor om artisten inte skrivits om eller hyllats i typ NME eller på creddig bloggplats.
Skivbolagen står med knäna ihop och pumpar ut sitt budskap om en bransch i kris, de har inte råd att satsa på okända artister. Den egentliga kvalitén sprollar.
Min vämjelse för ängsligheten grundar sig förstås i den egna rädslan för att bli likadan själv. Tänk om jag plötsligt sitter där och nickar med när pojkarna pratar rockhistoria. Utan att våga hävda min faiblesse för twee till exempel. Svensk tweepop– hur 2001 känns inte det?
Jag tycker att det är trist när tidningar och artister listar samarbeten. De låter som om artisterna läser handlingslistor, inte som om de faktiskt vill samarbeta med personerna som körar eller har skrivit texterna på nya albumet. Anna-Maria Espinosa får rådet att begära in låttexter av alla sina kändisvänner i samband med inspelningen av hennes nya skiva. Smart affärsstrategi, men låter det inte väldigt trendängsligt?
Hela tiden snackar man om att skivbolagen förlorar makt när fler kan lansera sig själva via internet. Men de som lanseras är inga bleka bodensare eller pinfärska Piteåbor.
Artisterna är redan kända, eller har kändiskompisar. I alla fall när det gäller major-bolagens satsningar. Och får artisten napp, singeln får rotation på någon av musik-kanalerna, då ska de mjölkas ut fullständigt och är inte färdiga förrän de bockats av i morgon-TV, Bingolotto, Vem vill bli miljonär och samtliga lekprogram i TV3. Deras nästa skiva bemöts då bara med en trött suck, ”inte han igen”.
Christian Gabels skiva 1900 är skitbra men frågan är om den lyfts fram lika fett om det inte vore för att han lirat med Thåström, spelat in med Pelle Ossler i kända Berlin-studion ”Hansa Tonstudio” och samarbetat med Nina Ramsby. Det vill inte jag som lyssnare veta redan i förväg. Inget ont om artisten, här är det maskineriet bakom som gör allt för att väcka uppmärksamhet. Skivan är anonym men ändå envisas journalister och skivbolag med att nämna honom i ”rätt” sammanhang. Vad hände med att förutsättningslöst lyssna på ny musik? Utan andras redan färdigpaketerade okej-stämplar?
Det är självklart en svårighet det där, som journalist plockar man upp detaljer som kan vara intressanta för läsarna. Men som lyssnare vill jag inte ha andras godkännande.
Man är naiv om man tror att en artist plötsligt bara upptäcks.
Trodde du att tidningen Sonic gör en noggrann genomsökning efter den bästa nya musiken och sedan samlar den på skivan som kommer med varje nummer?
Betalar skivbolaget 5.000 kronor är du garanterad en (annons)plats.
Pengar, mina vänner, är vad det handlar om. Inte musikalisk estetik.