Det uppstår en hel del olyckliga krockar på en festival som först och främst äger rum på kvällen och natten. Jag ville bland annat se Kleerup och Loney Dear, men de spelade samtidigt som Frida Hyvönen respektive Jenny Wilson. Så nu lever jag i ovisshet, Loney Dear kanske var grym medan Jenny Wilson bara var rätt så bra. Visst, man skulle ha kunnat gå efter halvtid och sett lite av båda. Men jag vill helst se klart en konsert. Annars är ju en av fördelarna med festivaler att man kan hoppa fritt mellan olika spelningar. Jag tyckte inte att den första festivaldagen såg ut att vara märkvärdig så jag bestämde mig tidigt för att bevaka dag två och tre i stället. På fredagen såg jag endast kvinnliga artister, Jenny Wilson, Fever Ray och Frida Hyvönen. Fever Rays ljusshow är scenkonst som jag sent kommer att glömma. De där prydnadslamporna som hade placerats ut på scen är bland det mest originella jag sett på länge. Det är bra att Karin Dreijer siktar högt med sina konstnärliga ambitioner. När jag är på festivaler brukar jag kunna få en enorm mättnadskänsla och tappa lusten att höra ny musik. Men den här gången har jag fått mersmak. Det kan bero på den starka avslutningen av The Hives. Jag kommer inte ens ihåg när jag senast såg en lika bra show. De lyckas kombinera scenkonst och musik på ett sådant sätt att deras låtar faktiskt blir mycket bättre. Deras konsert var en stark upplevelse som gick rätt in i min reptilhjärna. Vissa festivaler är sådär vidrigt svettiga och ohygieniska. Men Umeå Open kändes inte motbjudande en enda gång. Trots att alla försöker få plats i ett gigantiskt Folkets hus på en och samma gång. Men visst, de som stod längst fram vid staketet på The Hives kanske kände trycket. Själv var jag precis vid scen och knäppte bilder på bandet. Men det är klurigt eftersom fotografer tillåts att fota under tre låtar. Att få något vettigt med sig när Howlin’ Pelle rör sig som han rör sig är minst sagt svårt. Så jag har förmodligen några hundra bilder där man ser de mer stillastående medlemmarna i bandet. Det är tur att de fortfarande kör sin rutin där de står blickstilla i en halv minut, så att fotografer får en chans. Nästa gång när jag åker på festival kanske jag ska leva lite mer spartanskt som på den gamla goda tiden. Att bo på hotell när man är på festival klingar lite fel. Klart, det är bekvämt, men det är inte ett dugg socialt.
