När jag växte upp fanns det minst två tidningar i nästan alla städer. En förstatidning och en andratidning. Förstatidningen hade flest prenumeranter och flest annonser och stod i stort sett alltid till höger politiskt. Det fanns ett skäl till detta. Vanligtvis satte nämligen städernas handlare hellre in sina annonser i borgerliga tidningar, vilket gav dem ett ekonomiskt försprång. Den röda andratidningen kämpade därför i motvind. Och den som ville se vart det barkade behövde bara slänga ett öga på de tredjetidningar som gick under en efter en under 1970-talet. I dagsläget finns det inget som talar för att andratidningarna kommer att överleva. Det är faktiskt svårt nog för förstatidningarna - de flesta av dessa producerar nu sin journalistik med ner emot en tredjedel av den personalstyrka de hade för 15 år sedan. Det råder inte någon tvekan om att vi kommer att se färre tidningar, fler samgåenden, och fler återpubliceringar av samma material. För den som växt upp med dagstidningar är detta naturligtvis en sorglig utveckling. Men det är inte säkert att nästa generation ser det på samma sätt. Det är omöjligt att betrakta dagens medielandskap utan att se att mångfalden faktiskt har ökat - enormt. Ända ned på det mikrolokala planet går det i dag att ta del av information som för bara några år sedan aldrig kom upp till ytan. Att det sedan inte är den professionella journalistiken som har stått för utvecklingen spelar troligen ingen större roll - åtminstone inte för läsarna. Vad det är som egentligen händer i detta stora skifte i samhället, där en ny generation tar vid utan att någonsin sätta en dagstidning i sina händer, kan man så klart se fundera över. Själv tror jag att en viktig detalj i utvecklingen är att identitetsskapandet nu flyttas från en traditionsbunden vana (tidningsläsandet) till en mycket mer flyktig medieform (samtalet på internet), vilket rimligen bör innebära att identiteten också blir mindre fast än tidigare. Att växa upp med en dagstidning var att växa upp med en politiskt identitet. En familj enades kring en kulturell politisk markör - tidningens färg. Alla familjemedlemmar var på något sätt tvungna att förhålla sig till detta faktum. En dagstidning på ett köksbord skapade på ett sätt en lika tydlig politisk tradition i hemmet som en valaffisch på väggen hade gjort. Vad händer med den här sortens markörer nu? En sak är säker: de försvinner inte. Snarare blir de mer individuella än tidigare och flyttar bort från de gemensamma ytorna och in i de individuella: telefonerna, datorerna, ipaddorna. Vilka val kommande generationer gör utifrån detta återstår att se, men mycket talar för att spretigheten i det politiska samtalet kommer att öka.
