Det är inte alltid så lätt att veta varför vi gör vad vi gör. Det är svårt att förstå vad allt beror på, som våra handlingar. Det kan vara lättförståeligt att Klas har dragit till Stockholm för att kräma ur den sista kändiskredden ur sitt Robinson-deltagande, men samtidigt är det svårare att svara på frågan varför det är så att jag är tillbaka på den här redaktörsposten. Vilket jag alltså är för en tid framöver. När jag tackade ja till vikariatet så kändes det som om jag inte hade något val. Det var bara så det skulle bli, det var redan bestämt. För det mesta är jag oförmögen att ta beslut och min fria vilja fungerar mest likt en slumpgenerator, vilket inte gör det särskilt troligt att det berodde på mig. Så jag tror istället att det berodde på er. Jag tror det är ert fel att ni har mig i frukosttidningen igen, om man nu vill framställa det så, men det är inte något jag klandrar er för. Det är ju så att ni har mig inordnade bland er och bland sådana grupperingar uppstår nämligen också det fenomen som kallas för gruppintelligens. Ta till exempel getingar. De är små, äckliga och elaka idioter, men de lyckas faktiskt komma överens och göra jättegod honung just av det faktum att de är så många, trots alla karaktärsdrag de har emot sig. Det finns till synes ingen reson i det, men ändå finns det en ordning och det är den skugglika grundstommen som verkar organisatoriskt i alla slags samhällen håller till och med slumpen i schack. Även i det mänskliga. Det som gör gruppintelligens så speciellt och skiljer den från, säg, vanlig intelligens är att den inte direkt beror på enskilda individer - de är i regel inte ens medvetna om fenomenets existens. Gruppintelligens verkar självorganiserande med slumpen som verktyg, oberoende av vad det finns för individuella angelägenheter inom gruppen. Det är det som har fört mig tillbaka till Kuriren, det jag vill kalla den större intelligensen. Det finns något som heter Zipfs lag och det är en formel som beskriver ett samband man stöter på när man studerar statistik över slumpmässiga och självorganiserade grupperingar. Zipfs lag säger att det mest frekventa elementet i en gruppering tenderar att vara - på ett ungefär - dubbelt så vanlig som det näst mest vanliga, tre gånger så vanlig som det tredje mest vanliga, och så vidare. Det här sambandet lär till exempel finnas om man jämför storleksordningen mellan städer i ett visst land och i Sverige stämmer det ganska bra: Stockholm har flest invånare, Göteborg har ungefär hälften så många och Malmö ungefär en tredjedel. Det där sambandet finner man också i frekvensen av sökord i en sökmotor och man finner det också om man jämför namn i en population. Eller om man studerar toner i ett musikstycke. Eller om man studerar storleken på jordbävningar. Det är verkligen helt fantastiskt. Det innebär ju nämligen något så härligt som ett större sammanhang man faktiskt kan känna sig delaktig i, och det i sig utgör ju ett bevis på någon slags övre ordning. Kanske det till och med låter oss ana en övre mening. Kanske är vi själva inte medvetna om vad det finns för makter som egentligen styr oss, att gruppintelligensens verkan står utanför vår sinnesvärld på samma sätt som de enskilda orden i den här texten inte är medvetna om min övergripande mening, om det sammanhang jag införlivat dem i. Man kan inte använda Zipfs lag för att förklara varför jag skriver den här krönikan, men om man räknar orden i den här texten ser man att det vanligaste ordet är "det", som förekommer 60 gånger, vilket är dubbelt så många gånger som "är", det näst vanligaste ordet, som förekommer 30 gånger. Vidare förekommer "att" 20 gånger, det vill säga en tredjedel. Det måste ju betyda någonting. Det är ju en förnimmelse av någonting större och jag är övertygad om att det måste finnas ett samband. Det hänger samman, allt det där och allt det vi gör, och även det jag skriver här. Det bara är så. Det måste vara på grund av någon slags gruppintelligens det blev så att jag åter blev redaktör, ty det som är botten i mig är botten också i andra. Men det jag inte kan avgöra är varför gruppintelligensen valde mig, igen. Det står jag oförstående inför. Förmodligen var det slumpen, vilket ju är så bra som något. Kaos är ju granne med Gud.
