Det är det där stråket av vemod. Som en viskning, knappt hörbar. Som en hastig strykningöver pannan. Som en oro, som ett lätt regn.
Det är det där stråket av vemod som går genom sommaren.
I det förväntansfulla, i tillbakablicken. I midsommarnattensfullmåne över bergen och sjön, i mild augustioch värmen djupnad.
Där gick vi intill en strömmande å, blickade yra genom skira smörblommefält, önskade ett snart och anande ettbortom. Där vissnade smörblommorna och ersattes avlupiner, rödblära, rallarros. Där fann vi en fjäder från en ruvande fågel. Där gick vi över grus och mindes barndomens fotsulor. Där simmade vi i mörka vatten. Där körde vi genom vita kvällar, stod på andra berg, luktade på ihärdigare örter, smakade på hårdare konsonanter.
Och stråket kring våra huvuden, men inget ordande om saken, bara den tysta vetskapen om att också detta ska passera, om att också det bländvita bleknar.
Tiden går, tiden går. Det är vad all bra litteratur handlar om, sa en finsk författare på bruten svenska medan försommaren ännu stod och vägde för eller emot. Kanske är det så. Kanske är det också vad vemodet handlar om. Insikten om att tiden går och att tiden har gått. Tanken på att de kristallklaraste av ögonblick förr eller senare slinker ur greppet. Tanken på de ögonblick som man inte ens försökte fånga.
"Och hur har sommaren varit" "Bra. Mycket bra." Kanske en av de bästa, kanske därför som vemodsstråket löper så synbart intill, kanske därför som pannan fortsätter att minnas den sorgesamma beröringen.
En kväll tänkte jag: Det är som i Mumindalen. Jag vet inte riktigt varför jag tänkte så, men kvällen var varm och stilla och sjön så spegelblank som hade jag hittat på den själv, och genom det öppna fönstret på husets övervåning såg jag en liten familj fridfullt paddla förbi. Det var väl något med en harmoni och ögonblicklig lycka som till och med jag kan tro på. Det var väl något med stråket tätt intill, med viskningen, knappt hörbar.
Det är just det där med stråket tätt intill.
Det är det där med att vissa somrar bara vänder en ryggen och man får lunka liksom tomhänt mot hösten. Och att andra vänder sitt ansikte till en och giver en sitt fulla anletsdrag.
Giver en värme och frid. Giver en vemod, en oro, ett lätt regn.