Låt oss göra det riktigt svårt nu. Och prata om hur det blir allt omöjligare att agera kritiker, jag kunde säga emot den döde och stort saknade Thomas Anderberg i detta, vi är inte alla kritiker som han trodde, snart verkar ingen alls vara. Och frågan kan delas upp, hanteras och begripas.
Först det som hör till personen.
Varje skribent, åtminstone den med något mått av allvar, möter förr eller senare de egna orden. Och de stirrar på en och budskapet är mer än tydligt: du har sagt detta förr! Du nöter på din egen förträfflighet. Och så blir det allt svårare att agera, eftersom orden kommer mellan, men ordlös kan ingen kritiker verka. Kanske har man kört så länge, kört och vänt som Strindberg uttryckte det, att man börjat möta sina motsatser.
Det är då man märker att man faktiskt skriver om någonting helt annat.
Det är ingenting underligt, orden vill leva och det vill du själv, men några får inte detta att gå ihop. Stig Dagerman, en förunderlig begåvning, fick det inte. Kritikens sken är att någon diskuterar en företeelse, film, bok, konsert. Kritikens väsen är att samme någon diskuterar sig själv, kritikens fenomenologi kunde det kallas. Detta som diskuterar jaget som just mött musiken, konsten, orden, jaget alltså.
All kritik handlar om kritikern själv men när man lyssnat länge nog till sin röst börjar man lyssna efter annat. Blir s.a.s. disträ inför jaget.
Därefter det som hör till tiden. Där nu det onyttigt kritiska resonemanget (kritik i ursprunglig mening, lika med ifrågasättande samtal) alltmer ersätt av en slags befälstjänst, en revirbevakning av instrumentella och nog så aggressiva upprätthållare. Kompistjänst, positionering, kulturell korruption där det stora samtalet ersätts av en massa smått mummel; kretsar, subkulturer, klickstormar som pustar i den box där man för tillfället samlats. Därtill den förfärliga tanken att den som inte upplevt företeelsen inte heller har rätt att yttra sig, efter vilket följer en rad falska motsättningar, odemokratiska och ojämlika: man-kvinna, vit-färgad, svensk-invandrare, majoritet-minoritet. Den ideologiska debatten fragmenteras, blir till sekt.
Bifoga också den välmenande kulturbevakningens meningslöshet, förståelserapporteringen som ofta illustreras med samma slösande tomhet som orden (se DN-kultur söndag). De lättredigerade bildernas förbannelse över hela och halva uppslag.
Ändå är kultursidorna bland de få delar i papperstidningen som ännu är läsvärda, rummet större och friare, försöken att malla och skapa lightprodukter verkar ofta misslyckas, man slipper åtminstone vinprovningen. Nog för att försök görs, ofta destruktiva, koncernernas centralisering av recensioner och frilansbevakning, deras enfaldslinje, själva McDonald-tanken; hamburgaren ser likadan ut, smakar likadant överallt. Orden som vara, inte som kultur.
Efter snart trettio år; det trängs ihop, smalnar av. Från ena flanken stirrar orden genomskådande, från den andra ägnar de sig åt skenfäktning. Dags att ge sig? Nejdå, dags att börja om.