Jag har en bekant som i alla år hävdat att tv är opium för folket. Han menar givetvis att tv fördummar. Att i stället för att vara kreativa, intresserade samhällsmedborgare förslöar vi vårt sinne med förströelse och verklighetsflykt.
Författaren Sven Lindqvist hade en annan ingångsvinkel vid sin debut 1955.
"Kan man ge några skäl för att en annan människa bör lägga sig till med vanan att läsa böcker, kan man själv försvara att man själv ägnar sitt liv åt att göra det." Frågorna ställs av författaren själv i en DN-artikel under rubriken Varför litteratur? dagarna före hans debut med boken Ett förslag.
"Litteraturen tycks vara ett tillhåll för invigda, en avskild domän där det sysslas med saker som ingen kan förklara betydelsen av", skriver han i samma artikel.
Dessa tvivel har Ragnar Haake, doktorand i litteraturvetenskap vid Umeå universitet skrivit om i sin avhandling Frihetskonst: författarroll och modernitet genom Sven Lindqvists tidiga författarskap, där han utforskar hur Sven Lindqvist i sitt tidiga författarskap hanterar den svårbesvarade frågan om litteraturens roll i samhället. Haakes analys är att dessa tvivel ledde fram till den egenartade essäistik som Lindqvist tidigt utvecklar och präglar hans författarskap.
För vad Lindqvist brottas med är det litterära fält i Sverige som vid tiden för hans debut tillät litteraturen att utveckla sin egenart, samtidigt som verksamheten i detta fält förlorade kontakten med det övriga samhället. Enligt Haake blev Lindqvists svar essän som en litterär anti-genre i navigering mellan skönlitteratur och facklitteratur.
Jag tänker inte uppehålla mig mer vid Lindqvists författarskap, men hans tvivel är intressanta eftersom de osökt för tankarna till den universella frågan om nyttan av ändamålslös konst kontra en ändamålsenlig politik.
Eller kanske egentligen vad är nyttan i vårt samhälle? Ska vi fortsätta att sträva efter ekonomisk tillväxt där konsumtionen ska få hjulen att rulla. Kan vi det? Är det solidariskt? Eller är det dags att tänka om eftersom naturen helt enkelt sätter en gräns för fortsatt tillväxt om vi nu menar allvar med att bekämpa fattigdom och orättvisor. Och när inte konsumtion längre kan fylla vår tid och få oss människor att sträva och växa vad återstår då?
Svaret för mig i välmående västvärlden blir ganska enkelt. Konsten, så klart. För när magen är mätt, kylan en ickefråga och huset fyllt av det nödvändigaste, återstår konsten, nyttig som onyttig, som det livsuppehållande kittet i tillvaron.
Eller som Sven Lindqvist ger uttryck för i boken Praktika - när gränsen för tillväxt är nådd är det endast den onyttiga konsten som kan få människan att fortsätta att växa. Då är det tid för "frihetskonst".