Det var inte snö som föll över Luleå i lördags. Det var konfetti, fyrverkerignistor, kärleksregn.
Kuriren firade 150-årsjubileum med en sprakande galafest i Kulturens hus i Luleå.
Hundratals uppklädda gäster, små bubblor i glasen, en meny som sänd från himlen (alternativt från stjärnkocken Simon Laiti), svettig soul på dansgolvet. Det var en sådan där kväll då man blir kär i alla och allra mest i livet. Känslan av att här och nu kan jag dö. Det skulle inte göra så mycket, för just nu är allt perfekt. Det vibrerar under skinnet och temperaturen stiger, känslan av feber utan frossa.
Den nya svindyra klänningen satt som gjuten, håret var lagt i blanka 1920-talsvågor och vid min sida fanns en god och stilig vän som gillar stora kalas. I vimlet alla dessa kolleger och kamrater som jag bara älskar. Ja, älskar. Det är minst sagt en ynnest att få jobba på en redaktion med så många kompetenta, kloka och roliga människor.
Rörda efter prisutdelning och fina tal, med fötter som dansats sönder i höga klackar, virvlade vi ut i snön. Aldrig har en decembernatt varit så vacker. Jag fastnade och sabbade nästan stiletten i isgeggan, men kunde inte bry mig mindre. Tappar jag skon så är det för att jag är Askungen. På skyddsavstånd från elaka systrar. Inget kan sänka det här ruset.
Dagen efter i avmätt gryningsljus: frukost med min man och vännen från Stockholm. Trötta och lyckliga summerar vi kvällen, en utvärdering som sannolikt pågår i en rad andra hem samtidigt. Bacon, ägg, juice och anekdoter som så småningom blir till minnen att vårda. Förtrollande ögonblick att plocka fram när tillvaron känns skitig, grå och tjatig.
Det finns inget skönare än en riktigt bra fest. Och för just den här festen - Norrbottens-Kurirens 150-årskalas - vill jag tacka dig som läser denna text. Jag hoppas att du fortsätter att läsa vår tidning och se våra tv-sändningar i 24 Norrbotten. Då lever vi lätt i 150 år till.
Nu satsar jag på att uppfinna ett elixir som gör att jag håller mig vid liv till 300-årsfesten.