Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I VARJE SVENSK bor det en gran. Hävdade vid ett tillfälle författaren Stig ?Slas? Claesson. Och det har han säkert rätt i.<br>På den nationaldag, som i (g)år även debuterade som helgdag, hade det alltså kunnat vara relevant att vandra rakt ut i skogen och ägna sig åt att inhalera den berusande doften av exempelvis gran och barr och diverse annat.<br>Det hade varit svenskt. Hade man så önskat så hade man ju kunnat semaforera med en svensk flagga också.<br>Men hur det nu än står till med svenskheten, och den 6 juni som både nationaldag och helgdag, så har jag i alla fall vissa tveksamheter angående firandet som sådant. Jag har helt enkelt rätt så svårt att tro att vi här i landet kan lägga ner lika stor energi på nationaldagsfirandet, som de gör i exempelvis Norge (den 17 maj) och i USA (den 4 juli). För att komma ens i närheten så lär vi nog få ligga i träning ganska länge, har jag all anledning att tro.<br>EN GÅNG HAR jag varit i New York den 4 juli. Och det var kaotiskt mycket folk som tittade på de gigantiska fyrverkerierna nere över floden och det var Uncle Sam hit och dit och det var parader och det var män i basebollkepsar och med Budweiser-burkar i nävarna och det var hur gemytligt och informellt som helst. Även om polisen var utkommenderade i stora styrkor och höll koll på ordningen också (det här var pre 09/11/01 men ändå).<br>I Norge har jag aldrig varit någon 17 maj. Men man har ju hört talas om och sett bilder från det tydligen mellan total hysteri och frodigt jubel. Till den nivån har jag svårt att tro att vi någonsin kommer här i landet (vill vi ens det?).<br>Nationaldagen ligger ju för övrigt inte allt för långt från midsommarafton; den helg som kollektivt sett kanske betyder mest av alla för oss svenskar.<br>Så ? kanske man skulle kunna tänka sig något slags sammanslagning av dessa två helger?¨Nationalafton, möjligen?<br>Då bleve det nog ett mycket mäktigare genomslag på firandet och ?alla? skulle kunna identifiera sig med dagen i fråga.<br>Och i det sammanhanget kan det ju också vara roligt att föreställa sig vad de allra svenskaste av företeelser kan vara?<br>Några skolklasser som sjunger Den blomstertid nu kommer, i kyrkan när det är examensdags till sommaravslutningen.<br>Sill och färsk potatis till frukost (och kanske, kanske, kanske en iskall nubbe också), utomhus en enastående ljuvlig sommarmorgon.<br>Ett kräftkalas tillsammans med alla goda vänner, en sensommarkväll. En melodi av Evert Taube, som skulle kunna vara Calle Schewens vals.<br>ÄR KANSKE TILL och med Lasse Berghagen en arketypisk svensk företeelse? Ja, det tycker nog många att han är. Andra får ju tycka vad de vill.<br>Och så hela det Småland som Astrid Lindgren skrev så förälskat och innerligt om. Eller, om än på ett annat sätt, det Småland som skildrades i så många romaner av det mänskliga urberg som hette Vilhelm Moberg.<br>För somliga är Sverige och det allra käraste svenska som finns, att få uppleva den ynnest som det säkert är att långsamt få vakna en solglittrande semestermorgon, i ruffen i en träbåt som vilsamt kluckar fram och tillbaka för ankar i en vik i förslagsvis den norrbottniska skärgården. Någonstans.<br>För andra är det oslagbart svenskt att njutningsfullt få äta bruna bönor med stekt fläsk.<br>Eller att sitta med i en publik, i en park eller i närheten av vattnet i en småbåtshamn, och helt opretentiöst delta i en allsångskväll. Även detta kan, absolut!, vara själva definitionen på allt som kan upplevas som svenskt.<br>FAST MAN KAN säkert uppleva i alla fall större delen av det jag har försökt beskriva här på andra platser i världen också.<br>?Endast Sverige svenska krusbär har?, skrev med svårmodig nostalgi diktaren Carl Jonas Love Almqvistnär han i den amerikanska landsflykten på 1850-talet hade gripits av stark hemlängtan.<br>Rent allmänt betraktat är jag av den åsikten att man ska ta tillvara på så många gemensamma upplevelser som bara möjligt är, under den relativt sett alltför kortfattade stund här på jorden som har tilldelats oss. Nu har jag, åtminstone kallhamrat statistiskt sett, levt i fler år än vad jag ? rimligen ? har kvar att leva. Därför har jag bestämt mig för att i så stor utsträckning som möjligt ha det bra, försöka hjälpa till med att även mina vänner har det bra och att inte slösa bort tiden på negativa och meningslösa icke-upplevelser utan att i stället försöka satsa på medmänsklig kvalitet.<br>Det här kan ju då kanske låta både banalt och barnsligt fånigt. Men jag menar det faktiskt. Alldeles på allvar. Om jag däremot klarar av det helt är ju en väldigt annan sak.<br>Men jag kan ju i alla fall pröva.<br>Fast nu har jag visst slirat i väg väldigt långt från Nationaldagen den 6 juni och det som kan vara det urtypiskt svenska också. Så kan det bli.<br>På tal om ingenting kan jag i alla fall inte låta bli att citera den ?gamle? ex-proffsboxaren Paolo Roberto, som i en tidning uttalat sig angående allas vår Zlatans möjliga försök att per bil backa över Kristina Kappelin, utsänd av SVT:s Agenda:<br> ? Den verkliga frågan är vad som får en journalist från det hyperseriösa TV-programmet Agenda att agera som den värsta paparazzin. Så nästa gång du backar Zlatan, gör mig en tjänst, titta inte i backspegeln!<br>Jag visste inte att Paolo Roberto var innehavare av så där mycket humor. Faktiskt inte.<br>I anledning av gårdagens nationaldag så utnämner jag härmed Malin till åtminstone just min National(s)katt.<br>Och till nästa gång: Lev väl.
