Jag tror på krigsexcorsism, ett bortbesvärjande av kriget ur begreppsvärlden. Genom att lösa en konflikt utan vapenmedel underbygger man en tradition av att lösa konflikter utan vapenmedel. Till slut blir krigshandlingen en absurditet. Omvänt gäller att den som löser en konflikt med vapenmedel underbygger en tradition av att lösa konflikter med vapenmedel. I exempelvis Förenta staterna är detta en tradition som man håller hårt på.
Ingen nation har någonsin kommit närmare en lyckad krigsexorcism än Sverige. Över detta har jag varit utomordentligt stolt, av det enkla skälet att civil är civiliserad, och att vi faktiskt har närmat oss en verklig fredsutopi. Det är ingen obetydlig prestation. Per Albins bondslughet under kriget har i eftervärldens ögon fått vårt land att framstå som permittent och kanske ryggradslöst men denna dyrköpta neutralitet har också berett oss en unik möjlighet att träda fram som en fast fredssymbol. Ett ideal. En referenspunkt på skalan mellan det militära och civila tänkandet.
Denna möjlighet håller nu på att gå om intet. I samarbetets och solidaritetens namn håller Sverige på att offra någonting av oskattbart värde för hela mänskligheten: det pacifistiska initiativet. Och det sker utan debatt. Inte ett ljud. Det är djupt oroväckande. Duvans öga har blivit svart av sorg.
Riksdagens beslut att skicka stridsflyg till Nordafrika har träffats med en betryggande bredd. Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt tycker samma. Thunderbirds are go! Snart lyfter de från Bredåkra hed. Transportplan och spaningsflyg ska också med. Omkring 130 svenskar. De ska inte kriga, bara fara. Och det ska inte vara någon fara: diktatorns luftvärn är tillintetgjort, i varje fall den avdelning som avfyrar robotar. Griparna ska patrullera luftrummet. Upprätthålla en flygförbudszon. Sväva fiskaliskt och mäktigt.
Deltaformiga plåtskärvor som glimmar i ekvatorialsolen och dånar fram över beduinhattarna - för Svenska Aeroplan AB är det naturligtvis en förstklassig annonstavla, i vars nederkant regeringen kan passa på att teckna sin trohetsförklaring till NATO. Vi har harmoniserat våra stridskrafter i Afghanistan. Nu gör vi det igen.
Att frälsa den libyska civilbefolkningen och hörsamma det internationella samfundets förfrågan är och förblir hedervärt, och enligt alla realpolitiska sätt att se på saken det enda rätta. Att inte ställa upp hade gränsat till avtalsbrott.
Men vilket avtalsbrott det hade varit! Vilken storartad markering.
Vi gör det inte. Vi tror att det är fel väg att gå. Vi undviker krigshandlingar till varje pris.
Ban Ki-moon hade förstått, han hade lagt på luren och känt att hoppet vecklade ut sig som en späd och kittlande böngrodd i hans hjärta, och hade han inte det förtjänar han inte sitt ämbete.
Nu väljer vi att dra i härnad. Inte så mycket av solidariska skäl som av kollegiala. Ofrånkomligen blir kriget mindre onormalt. Det sker med små, små steg. Omärkliga glidningar på en normativ skala. Nästa gång vi skickar flyg kan de få parlamentariskt tillstånd att bomba markmål - vilket bland annat Folkpartiet ville att de skulle gå göra i Libyen. Och gången därefter?