Nog minns jag de fattiga. De som var kvar från den gamla sortens fattigdom, den egendomslösa, den jordlösa. Kneipens och Anna-Stina-Annas, deras stugufattigdom. Om jag enbart berättar om den, tror yngre folk att jag är från 1800-talet. Nej, inte jag, men just dessa två däremot.
Hos Anna hälsade vi på, i torparstan i Antnäs. Vi hade en stek efter slakten eller tunnbröd och mjukkakor efter baket höst och vår. Hennes stuga var trång, men där bodde också Verda, evangelist för pingstvännerna. Hur hon rymdes förstår jag inte, inte heller vad hon levde av, förutom av Guds ord. Kneipens stuga var lika trång, men smutsigare. En ynklig arbetskarl, ständigt hungrig, efter en stabil frukost orkade han arbeta några timmar. Hans dagsverken måste därför inledas med en måltid. Jag minns hans väldiga möda när han skottade gödselspridaren full, varje tag med grepen såg ut att vara det sista. Industrijobb tog han aldrig, föraktade den sortens utkomst. Egentligen levde han av ingenting, många mål var utan motprestation, och så fick han överbliven mat från skolbespisningen.
Tala med vördnad, välj dina ord. Det stora samvetet lyssnar när du gör dig själv tydlig genom att än en gång tala om de fattiga. De framkallar oss alla, memento pauperum kunde kanske den bildade säga, kom ihåg de fattiga. Kristian Lundberg och Susanna Alakoski har återupprättat dem, gjort litteratur av de fattiga i välståndets epok. Det är rätt och får stor uppmärksamhet.
Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad på sig själv, sade Carl Jonas Love Almqvist en gång, skriften heter Svenska fattigdomens betydelse och trycktes 1838. Vi har den alla, skrev Almqvist om fattigdomen, och förstår vi den bara rätt blir den motsatsen och landet blir oövervinnligt. Så blev kanske i förlängningen, på 1800-talet när Sverige hävde sig från efterblivenhet till en av Europas modernaste. Almqvist fångade svenskhetens kärna och visade att svaghet blev styrka, fattigdom gav oberoende som gav möjligheter. En radikal individualism som fortfarande tål att diskuteras men som knappast öppnar folkhemsvärmens famn.
På Valborgs afton går vi bort till elden bland hyreshusens område, en bit från medelklassens villor. Plötsligt blir jag varse fattigdomen, det slitna, den där oron och frusenheten hos barnen och jag skäms för det ser mig. Inne på närbutiken är förfallet gammaldags, hyllorna utglesade, omsättningen allt för liten för att skapa välstånd, men otillräcklig nog för att upprätthålla fattigdom. Tvåhundra meter skiljer oss, vi går över skogen hem, barnen skjuter sina smällare, tjuter i kapp med raketerna.
Den stora världens ekonomer har lärt makten att fattigdom är nödvändig för välstånd.
Det formuleras som lönespridning och internationell arbetsfördelning. Alltså tydliggörs åter fattigdomens ansikte i Sverige och i Bangladesh krossas kropparna i textilfabrikernas ruiner. Men kläderna blir billiga, varorna får abnormt låga priser. Hur kan en skruvdragare kosta 149 spänn?
Och hur kan vi hantera den nya tidens individualism, när så många åter är hänvisade till sig själva?