I en färsk intervju berättar Morrissey, 53 år gammal, att han antagligen lägger av när han fyller 55. Helt okej pensionsålder faktiskt. I alla fall för en artist, som till skillnad från många andra som är närmare tresiffrigt än födseln, hela tiden spelat pop till skillnad från rock eller annan samvetsmusik. Inget fel med det i och för sig, absolut inte, många av mina favoriter besjunger orättvisor och inomkroppslig utforskning. Morrissey, däremot har alltid haft mer med Oscar Wilde och Elvis att göra i det avseendet. Den Wilde jag menar är den ironiske, den som var fixerad vid utseende, kläder och fyndiga one-liners. Den Elvis jag menar är den som aldrig skrev några egna låtar men som med sin röst och utstrålning kunde få vem som helst, man som kvinna, att blöta ner böxera av upphetsning. Men Morrissey vore förstås inte mycket att ha om han inte varit större än, eller åtminstone lika märkvärdig som, sina likar. Och med likar menar jag just Elvis och Wilde. Morrisseys generationskamrater är uppriktigt sagt inte mycket att hänga i midsommarstången i jämförelsen. Vilka skulle det var i sådana fall? John Lydon, tre år äldre, är den ende nu levande jag placerar på en liknande piedestal. Som besitter samma perfekta mix av stil, (arbetar-) klass, intellekt, arrogans och ren stjärnglans.
Alltför många popartister går till jobbet på morgnarna. Alltför många konsumenter av popmusik nöjer sig med artister som går till jobbet på morgnarna. Majoriteten spelar bara med på de villkor som andra medelmåttor satt upp. Det är samma frågor och svar hela tiden. Det är idiotiskt.
Det är egentligen rätt lätt att vara någon annan, både som artist och fan. Om fler reagerade instinktivt och sa vad de egentligen tyckte, just precis när tillfälle ges att säga det, skulle allt vara roligare. I alla fall intressantare. Det som skiljer exempelvis Morrissey, Elvis Presley, John Lydon, Oscar Wilde och Nina Simone från andra är just detta: man är befriad från annan skam än den existentiella, att man faktiskt är född. Alltså, de är/var inte rädda för att göra bort sig. För i det stora hela så är det irrelevant. Det är inte det som kommer att göra en odödlig och minnesvärd. Att däremot vara eller aspirera på att vara, säg, Justin Bieber eller annan valfri Disneystjärna, är dömt att misslyckas. De är medelmåttornas marionetter. Det går 13 på dussinet av dem. Som är hela och rena och går på premiärer. Som inte har något att säga. Eller, klart de har, det har alla levande människor. Men de gör som alla andra och kommer därför bli ihågkomna som alla andra. Som vem som helst och därför knappt alls.
Nu är det ju så att alla inte vill bli ihågkomna som något särskilt, kanske inte ens är så många som vill det. Men jag tror nog Justin Bieber vill det. Men det kommer han inte bli. Det kryllar av artister som inte kommer bli det. Av alla Idoldeltagare exempelvis, är det kanske fyra. Men troligare är att det inte blir en enda. Av den enkla anledningen att de gör som andra säger. Det är därför de är där, det är därför de fått komma. Människor som gått upp klockan åtta och gått till jobbet har bedömt deras förmåga att göra samma sak och funnit dem dugliga. De är som vem som helst, och det är inget fel med det, men jag kräver mer av mina drömmar. Jag vill att de ska vara ouppnåeliga. Jag strävar efter det ouppnåeliga, allt annat är för sorgligt. Jag menar det är drömmar, mina drömmar, och varför ska jag nöja mig med en femhunka och en sovmorgon då? Jag drömmer om miljarder. En säng av pengar och teve i taket, eller vänta, en teater i taket. Det är drömmar! Jag vill att mina stjärnor ska vara stjärnor. Smartare och roligare än alla andra. De ska inspirera mig, provocera mig, att drömma. Jag vill inte se ödmjukhet, ödmjukhet är synonymt med vardaglighet, för de flesta man känner är snälla och trevliga och ödmjuka. Jag vill inte känna mina stjärnor. Jag vill att de ska lysa i mitt mörker om natten. Helt omöjliga att ha till något praktiskt, de är för långt borta och lyser inte upp vägen hem. Men de är små solar någonstans, och värmen de sprider är den jag lever på.