Först avfärdade jag Whitney Houston. Inte så mycket för att jag tyckte det var dåligt, utan för att jag inte tyckte det var just någonting alls med henne. Min indiekreddiga camp-kvot var mer än uppfylld av Madonna, som jag verkligen dyrkade. Övrig tid ägnades åt vita män som med olika infallsvinklar sjöng om döden, som The Smiths och Slayer.
Men jag hade såklart fel, även om det tog några år att upptäcka det. Jag minns när jag hörde henne sjunga I Will Always Love You första gången; det gick rysningar genom hela kroppen, men inte på det bra sättet. Det var något med den där röstekvilibrismen, själva förmågan att sjunga sådär, som gjorde att mig illamående. Några år senare blev jag ombedd att sjunga just den på två vänners bröllop och där och då förändrades min åsikt om Whitney Houston: idag tycker jag att Whitneys version är vida överlägsen Dolly Partons original.
Jag har alltid haft svårt för en viss sorts amerikansk mainstreammusik. När man skulle välja (för det skulle man) mellan Prince och Michael Jackson förstod jag ingenting, men tydligen skulle det ene sjunga om att knulla och den andra gjorde popmusik. Och i mitt 80-tal var det fult med kommersiell popmusik, det var för småbarn. Så jag valde Prince. Fel den gången med.
Om man, som jag, mest lyssnade på annat var det förgängligt lätt att missa saker som i dag kan tyckas vara uppenbara. Som att Michael Jackson och lite senare Whitney Houston egentligen var en förlängning på hela det svarta popfenomenet: Motown, Supremes och så vidare. Och det älskade man ju, i tron att det var soul man lyssnade på.
Ett annat problem jag hade var att jag slentrianmässigt buntade ihop Whitneys plagiatörer med henne. Att hon på något sätt höll på med samma saker som exempelvis Mariah Carey eller (senare) Destiny’s Child. Och kanske var det samma sak ett tag, men felet låg hos mig, jag kan se det nu.
Somliga artister släpper ibland skivor som definierar dem bättre än andra. Skivor som kanske inte är deras bästa enligt populärkulturens kanon, men som liksom öppnar upp deras värv både framåt och bakåt. Jag tänker på exempelvis Clashs Sandinista och Beatles vita: skivor som gör deras bättre skivor ännu bättre, och även gör deras sämre samma tjänst. Plötsligt förstår man vad de menar, vad de är kapabla till. I Whitney Houstons fall är den skivan My Love Is Your Love, även om det ser lite annorlunda ut i hennes fall: det är verkligen hennes bästa skiva. Men plötsligt gick det att höra hur överlägset mycket bättre än sina samtida hon var på första, självbetitlade, skivan från 1985, i exempelvis How Will I Know. Sista skivan I Look To You (2009) är också rätt suverän, även om hennes leverne färgade av sig på hennes register. Dock inte vad gäller närvaron. Rösten är visserligen märkt av narkotikamissbruk och hennes katastrofala äktenskap med ärkesvinet Bobby Brown, men i likhet med exempelvis Billie Holidays sista inspelningar så är smärtan för mig som lyssnare en tillgång, den lyfter en viss slätstrukenhet, ger den färg och djup. Hon är återigen den stora soulsångerskan hon var 1998, på mästerverket It’s Not Right, But It’s Ok. En låt som förtjänar samma status som Jimi Hendrixs version av All Along The Watchtower, Michael Jacksons Man In The Mirror eller Sex Pistols Anarchy In The UK. En all-time klassiker alla kategorier helt enkelt.
Hennes allra största ögonblick, bevarat för eftervärlden, är en version av just It’s Not Right, singback i tysk TV (en dag på jobbet för henne antar jag, jag minns att hon gjorde samma låt på samma sätt i svensk tv med i samma veva, i Sen kväll med Luuk - men den hittar jag inte på internet). Jag får gåshud och börjar gråta varenda gång jag hör den. Det är musik som går utanpå annan musik, som är större än musik. Hon har total kontroll. Total makt över situationen: låten, publiken på plats och miljoner tyskar hemma i sofforna. Hon gör exakt vad hon vill med sin röst, och allt hon gör med den är bättre än allt annat. Om jag inte vore ateist skulle jag säga att precis detta tillfälle bevisar Guds existens. Hon är för stor för den här världen.
Och kanske var hon det, för stor för den här världen, för nu är hon borta. Alldeles för tidigt och alldeles för spektakulärt. Men just det får någon annan skriva och ha åsikter om. Jag är upptagen. Jag håller stängt pga sorg.