TV-hösten. Mmmm, smaka på det alla populärkulturknarkare där ute, särskilt ni som i likhet med mig är hemma mest hela tiden när barnen somnat efter träningar och läxor. Av utrymmesskäl skriver jag bara om det jag gillar den här gången.
Engelska The thick of it går i sin sista säsong under med flaggan i topp. Det mesta kretsar som vanligt kring den patologiskt arge Malcolm Tucker, politisk rådgivare. Det är så rappt att man måste se varje avsnitt flera gånger för att uppfatta alla subtiliteter, såväl politiska som humoristiska. Engelsk tv när den är som bäst: Aktuell, orädd och helt hysteriskt rolig.
Walking dead verkar äntligen vara på väg att bli den kolsvarta splatterdystopi man hoppats på sedan starten. Hittills är säsong tre lika kompromisslöst våldsam som engelska Dead set från 2008. Man visar på ett handfast vis de moraliska och praktiska svårigheter man stöter på i en värld där de döda går igen och oavbrutet vill bita en. Äntligen.
Som vanligt är det högt och lågt i Sons of Anarchy. Vartannat avsnitt är bäst hittills och vartannat är ren transportsträcka. Game of thrones-greppet, att man utan att blinka tar livet av favoritkaraktärer, är välkommet. Ska jag klaga på något så är det scenerna mellan huvudpersonen Jax och hans fru Tara och deras känslosamma viskande sinsemellan. De leder ett psykopatiskt mördarband. Jag tror inte på att de misshandlar och har ihjäl folk till höger och vänster mellan åtta och fem för att sedan komma hem och stryka varandra över håret. Men det kanske är mer jag. Min erfarenhet av sådana miljöer är begränsad, minst sagt och tack och lov.
Till sist några ord om Torka aldrig tårar utan handskar. Jag har inte helt övertygats av Jonas Gardell tidigare. Efter genombrottsromanen Präriehundarna fastnade han i ett allvarligt och ambitiöst berättande som punkterades av diverse malplacerade, poetiska formuleringar och en sötsliskig sentimentalitet.
Nu funkar plötsligt allt, inte trots utan tack vare detta formspråk: Fiktionens filter är rent nödvändig för att som åskådare stå ut. Sverige under 80-talet var verkligen ett deprimerande land. Fördomsfullt och fult. Att vara bög då, när aids kom och ingen visste vad det var egentligen, måste ha varit värst någonsin. Inte bara förföljelsen i sig, utan döden på det. Herregud.
En finfin TV-serie blev det i alla fall, även om jag försiktigt undrar varför det görs så lite som utspelas i nutid i Sverige nuförtiden? Kanske är det fel att skriva det i samma andetag som jag säger att Torka aldrig tårar verkligen måste berättas, om och om igen. Men ändå.